Dragon Tiger Gate 2006

Kampen mellan gott och ont har aldrig varit så visuella som nu. ”Dragon Tiger Gate” är Wilson Yips (”Kill Zone”) senaste skapelse och var en av förra årets stora biosuccéer i Kina. Filmen visades dessutom på Stockholm Filmfestival förra året, så i Sverige är den inte helt färsk. Filmen får sin början i en maktstrid mellan kampsportskolan Dragon Tiger Gate och det onda, underjordiska gangsterimperiet Lousha Gate, ledd av Shibumi. På den goda sidan står Dragon Wong (spelad av Donnie Yen), Tiger Wong (Nicholas Tse) och Turbo Shek (Shawn Yue). Som mentor åt de tre återfinns Wong Jianglong (Wah Yuen), Dragon Tiger Gates ena grundare.

Intrigen är rörig, det är ofta oklart vem som är vem och vem som jobbar åt vem. Först mot slutet blir det förstått att de tre, Dragon, Tiger och Turbo fajtas tillsammans mot den onde Shibumi. Men vem är han då, en maktgalen Kung-Fu mästare i mask? Inga givna svar lämnas.

Störst fokus är det förstås på det rörliga och synliga; det är ett myller av specialeffekter och koreograferad Kung-Fu. Det är Hongkong-action när den är som bäst. Favoriten är den mörka, stiliserade Rockyinspirerande musikvideon som helt plötsligt tar över filmduken. Den slutliga striden mellan gott och ont är en välregisserad actionsekvens som också slår en med häpnad. Det är en blandning mellan tv-spelens magisköldar och serietidningarnas väl avvägda bildutsnitt.

Det är synd att manuset är alltför tunt, men framförallt känns det helt onödigt att slarva bort en faktiskt ganska okej story; det hade säkert varit tillfredställande om det bara gick att förstå vilka alla är och på vems sida de står. Det är inte helt klockrent.    

”Dragon Tiger Gate” bygger på en mycket populär kinesisk serietidning från 1970-talet; möjligtvis dryper filmen av mängder referenser och gliringar, men som utomstående är det svårt att följa med i svängarna. Man får istället njuta av äventyret; ta en dos klassisk Kung-Fu, ett kaffemått Marvelhjältar och ytterligare en matsked med Nintendos Zeldafigur, så förstår ni vad det handlar om - ren underhållning. Och därför blir det faktiskt ganska svårt att inte dras in i Yips extremt visuella berättelse. Den dova, upphottade musiken lägger också en stadig hand kring filmen, vars grepp det är krångligt att ta sig ur.

Oklarheterna viftas bort med fungerande actionscener och visuella effekter, och efter nittiofem minuter sitter man där, med ett halvt, belåtet flin som symboliserar en oväntat roande film.