Dragonball Evolution 2009

Nu är det av naturliga skäl en komprimerad version av historien om som regissör James Wong satt ihop till en hyfsat snygg men oändligt irriterande och korkad actionfilm.

Här får vi stifta bekantskap med den "annorlunda" tonåringen Goku (Justin Chatwin) som lever ensam med sin kloke men klädsamt excentriska japanska farfar i en helt vanlig amerikansk förort. Goku, som här är en amerikansk helyllekille, är utstött i skolan och säger sig hr svårt med tjejer. Något som är väldigt svårt att tro med tanke på att han ser ut och uppträder som den populäraste killen i skolan och dessutom har traktens snyggaste tjej på kroken.

Så en dag blir farfadern överfallen och svårt sårad av en mystisk lönnmördare. En tårögd Goku får reda på att han måste rädda världen genom att samla ihop sju drakkulor och ger sig genast ut på sitt ansvarsfyllda uppdrag. Snart har han slagit följe med den snärtiga Bulma (Emmy Rossum) och den tokrolige mästaren -av vad framgår aldrig riktigt- Roshi (Chow Yun-Fat) och reser land och rike runt på jakt efter de legendariska kulorna. Mot dem kämpar den superonda Lord Piccolo (James Marsters) och den mytomsusade varelsen som går under det inspirerande namnet Jätteapan. Ja ni förstår kanske.

Det ska sägas att "Dragonball Evolution" är hyfsat snygg, fast på det där opersonligt plastiga sätt som bara en dussinrulle från Hollywood kan se ut. Från början till slut frossas det i CGI-effekter och gummibollsliknande kampsportsscener alltid utan att kröka ett hår på den gode Gokus perfekt formade spretfrisyr. Men det är också det enda positiva i den här soppan. Manuset är en röra av oförklarade sidostorys och pinsamma oneliners och då har vi inte ens nämt skådespelarna.

Actiongurun Chow Yun-Fat är helt ofattbart dålig i sina taffata försök att vara rolig och sänker i princip varje scen han är med i. Justin Chatwin (som spelade Tom Cruises son i Världarnas Krig) klarar sig lite bättre i huvudrollen genom att omväxlande se söt och arg ut filmen igenom. Emmy Rossum (The Day After Tomorrow) är reducerad till söt flicka i kroppsstrumpa och är en glada sidekicken utan egen vilja.

Nej, "Dragonball" i James Wongs tappning är ingen höjdare. Klyschor staplas på varandra i ett rasande tempo och snart sitter man där och ser färggranna explosioner till actionscener utan sammanhang eller mening och längtar efter att det ska ta slut. Sensmoralen lyder: lägg pengarna på mangan, inte filmen.