Drive-Away Dolls 2024

Vem älskar inte Coen-brödernas skruvade indiefilmer som fått världen att le sedan 80-talet? Pärlor som “Fargo”, “The Big Lebowski”, “O Brother Where Art Thou”?

 

Ethan Coen är tillbaka med en ny rulle, men den här gången som ensam regissör. “Drive-Away Dolls“ är en komedi skriven tillsammans med frun och brödernas filmklippare Tricia Cooke.

 

Man kan ju inte riktigt låta bli att jämföra brödernas soloprojekt. Joel kom nyligen ut med kritikerhyllade Shakespeare-adaptionen “The Tragedy of Macbeth”, filmat i konstnärligt svartvitt, och med sin fyrfaldigt Oscarsbelönade fru Frances McDormand i en av huvudrollerna. Nu följer Ethan efter med en queer road-movie romp inspirerad av 1960- och 70-talens B-filmer.

 

De båda filmerna är milsvitt åtskilda på alla plan - estetiskt och berättarmässigt - men om någon av dem alls kan liknas vid brödernas tidigare filmer så är det nog Ethans senaste “Drive-Away Dolls” ändå. Filmen är som en B-filmsversion av välkända Coen-pärlor. Samma skruvade humor men svängarna har tagits ut rejält och filmen är mindre nogräknad vad gäller logik och tajt berättarflöde. Det är en film som inte tar sig själv på så stort allvar.

 

Skämten är mer som i collegefilmer medan våldet har trappats upp. Vi möter “The Collector” (Pedro Pascal) som jagas in i en gränd av skumma figurer. De hugger honom i halsen med en korkskruvsöppnare så att blodet sprutar medan han försöker “skruva ur” vapnet ur halsen. Matt Damon dyker snabbt upp i en roll utan mycket mer substans - han är utsatt för utpressning för att Tiffany Plastercaster (Miley Cyrus) tagit en avbild av hans (perfekta) snopp. Hon skymtar förbi så snabbt att hon inte ens är med på rollistan. 

 

Filmen är överraskande snoppfixerad för att vara en lesbisk roadtripkomedi. Queertjejerna Jamie (Margaret Qualley) och Marian (Geraldine Viswanathan), de egentliga protagonisterna, registrerar sig hos en bilfirma för att leverera ett fordon till Tallahassee. De behöver komma bort - Jamie är en fri själ som tar dagen som den kommer, men det har precis tagit slut med hennes flickvän Sukie (Beanie Feldstein) i en scen där de argumenterar om vem som ska ha hunden och vem som ska få väggdildon. Marian å andra sidan har varit singel alldeles för länge enligt Jamie och behöver lära sig att släppa loss.

 

Dessvärre kommer bilen med bagage. Den skulle ha hämtats upp av helt andra personer, som nu ger sig ut på jakt efter tjejerna bland gaybarer och partyn under resans gång. Som boss för bovarna ser vi Colman Domingo, medan de klantiga hantlangarna spelas av Joey Slotnick och C.J. Wilson. Det blir ett äventyr med många vändningar och kinkig humor som allt som oftast slår långt under bältet.

 

“Drive-Away Dolls“ är riktigt snyggt filmad i murriga färger och skeva vinklar som för tankarna inte bara till 70-tal utan här finns också spår av tidigare eror som Film Noir, även om handlingen är satt i år 1999. Men så är det också Ari Wegner ("The Power of the Dog") som står bakom kameran. Filmen saknar dock den finess, raffinerade humor, och det tajta berättarflöde som brödernas gemensamma produktioner har. Det känns inte som allt faller helt naturligt på plats. Karaktärerna fastnar något i sina arketyper, berättelsen spretar, resultatet blir lite som att någon bestämmer sig för att göra en Coenfilmkopia och nästan lyckas. 

 

“Jag är en queer filmskapare, så att ha queer-karaktärer som huvudroller kändes naturligt”, säger Cooke i pressutskicket. “Så många filmer om lesbiska är djupa, de är seriösa och de är ofta väldigt dramatiska. Det var viktigt för mig att berätta en historia med uppenbara queerkaraktärer, utan att deras sexualitet var hela poängen med filmen. Vi ville att det skulle ha mycket sex men roligt sex, inte socialt viktigt sex. Som du ser i en B-film, inte i en viktig film.”

 

Det går inte att ge höga betyg till en film som strävar efter, och uppnår, B-filmsstatus. Men filmen är underhållande nog och kommer garanterat hitta sin publik så spänn fast säkerhetsbältet - en galen resa utlovas!