Madeleine och taxichauffören 2022

Vi har sett det oändliga gånger. Den omaka duon i olika åldrar, från olika kulturer, i olika stadier i livet, som möts, inte sällan under biltur. ”På väg med miss Daisy”, ”Green Book”, ”En oväntad vänskap”, och inte minst i vår egna ”En man som heter Ove”. En levnadsglad själ som förlöser den bittra surgubben (eller tanten).

 

Ändå känns fransk-belgiska ”Madeleine och taxichauffören” som en frisk fläkt i genren. Det är nästan häpnadsväckande hur en simpel film om en taxichaufför som kör runt en 95-årig dam i Paris kan framkalla så många känslor. Liksom ett samtal med någon i den äldre generationen kan i teorin låta stentrist men väldigt snart inser man hur många spännande historier ett så långt liv kan erbjuda.

 

Filmens Madeleine (legendariska sångerskan/skådespelaren Line Renaud) ska motvilligt flytta in på ett äldreboende och bittra taxichauffören Charles (Dany Boon) får jobbet att skjutsa henne genom stan. Först är Charles ointresserad av den pratglada Madelines uppmaningar till konversation men genom resan tinar han upp under hennes berättelser om sin bakgrund.

 

Största elogen ska tveklöst de två stjärnorna ha. Boon är en pålitlig, karismatisk fransk veteran vi sett i allt från Asterix-filmerna till ”Murder Mystery”. Här får han chansen att påminna oss om sin förmåga att göra den suraste protagonisten till en likväl sympatisk huvudperson som med hjärtat på rätta stället och alldagliga stressproblem är lätt att relatera till.

 

Men Renaud stjäl med en klackspark strålkastarljuset med sin blotta närvaro. Hon är den härliga damen vi alla önskar var vår egen mormor. Mellan de både rappa och vällevererade replikerna så säger hennes blickar nästan mer än orden. Hon växlar med en självklarhet mellan varma leenden och en sorglig uppsyn som matchar hennes tragiska historia.

 

Alice Isaaz (”Notre-Dame”, ”Eldens färger”) spelar Madeleine som ung i tillbakablickar och porträtterar med såväl sårbarhet som skinn på näsan en hjältinna som med sin starka vilja att finna ett bättre liv är före sin tid och därmed straffas. Det är en lika inspirerande som gripande historia som erbjuder skratt men även en och annan tår. Om du inte snyftar vid upplösningen så har du ett hjärta av sten.

 

Regissören Christian Carion (”Fiendeland”, ”Abducted”) ger skådespelarna gott om utrymme att landa och växa i sina roller. Manuset, som han skrivit tillsammans med Cyril Gély, är full av dialog som roar och berör och känns fullt naturlig utan att bli stel eller tråkig.

 

Med sitt enorma hjärta och simpla men effektiva budskap om att uppskatta livet oavsett tragisk bakgrund träffar den här hårdare än de flesta Hollywood-dramer på samma tema, eller till och med ”En man som heter Ove”. Här kan både Hollywood och Sverige lära sig ett och annat hur man levererar en kärleksfull filmupplevelse som lämnar ett bestående intryck.