Drömparken 2019

”Drömparken” är Paramounts senaste animerade långfilm, som handlar om den äventyrliga och tuffa lilla June (Brianna Denskis och Sofia Malis ger röst åt den äldre respektive yngre versionen). Tillsammans med sin mamma (Jennifer Garners röst) fantiserar hon ihop ett fantastiskt tivoli, där hennes gosedjur Boomer (Ken Hudson Campbell), Gus (Kenan Thompson), Greta (Mila Kunis), Cooper (Ken Jeong) och Peanut (Norbert Leo Butz) sköter ruljansen.

Men idyllen varar inte länge. Snart får mamman ett telefonsamtal med dåliga nyheter – hon är sjuk och måste åka bort för att få den vård hon behöver för att bli frisk igen. Kvar blir June tillsammans med pappan (Matthew Broderick) som hon känner sig tvungen att ta hand om. Hon har varken tid eller lust att leka med Drömparken längre. När han skickar iväg henne på matematikläger smiter hon ur bussen för att ta sig hem igen. Istället hamnar hon ute i skogen, där hon hittar tecken på en förfallen Drömpark. Men finns parken verkligen på riktigt? Och vad är det som har hänt med den egentligen?

Animationen är riktigt fin, och jag tycker speciellt mycket om hur den leker med solljuset, som skimrar vackert i löven och skapar naturtrogna reflektioner i kameralinsen. Överlag används kameravinklar så som det skulle ha sett ut om det var filmat i verkligheten. Tempot är dock lite väl hastigt, och jag tycker filmen skulle ha tjänat på några andningspauser här och där för att ta in allt.

Jag såg filmen på Paramounts förhandsvisning i New York, och tyvärr fanns bara en enda representant för målgruppen i publiken, ett barn som satt snett bakom mig, och som jag bara hörde skratta en enda gång under hela filmen. Visst kan man underhållas av en film utan att skratta högt, men barn brukar inte hålla inne med reaktionerna...

För medföljande vuxna däremot, kan filmen kräva både överseende och tålamod. Berättelsen är väl sockersöt även för att vara animerad barnfilm, och hela historien känns generiskt ihopsatt enligt barnfilmsmallar, utan att riktigt lyckas nå utanför dessa och beröra på riktigt. Visst finns där många välgjorda sekvenser att njuta av, men jag måste erkänna att det inte tar många steg ur biosalongen innan jag glömt bort det mesta, förutom några vackra visuella bilder som dröjer sig kvar på näthinnan. Men visst, ”Drömparken” duger fint som underhållning för stunden, och barnen kommer skratta en gång i alla fall. Förhoppningsvis finner de mer att hämta ur filmen än jag gjorde.