Drömtjejen 1985

Gary och Wyatt är två nördar som uppfinner sin drömkvinna med hjälp av sina tekniska kunskaper och lite tur från vädergudarna. Drömkvinnan Lisa visar sig vara mycket bättre än de tänkt sig henne och med hennes hjälp finner de inte bara popularitet utan också sig själva.

John Hughes är mannen bakom suveräna ”Breakfast Club”, ”Fira med Ferris” och ”Födelsedagen”. Han kom att definiera ungdomsfilmen under 80-talet och jag vet faktiskt inte så här på rak arm om någon regissör lyckats göra detsamma lika övertygande efter honom. 
Hughes storhet kom av att han var så bra på att skildra ungdomarna som verkliga individer med träffsäkra dialoger som klingade äkta och trovärdigt. Vilket också är fallet i ”Drömtjejen” även om handlingen minst sagt är mer hokus pokus än realitet.

Filmen skulle kunna ses som en fånig nördrulle, men handlar i grund och botten om självkännedom, manligt kontra kvinnligt och om att växa upp i en oförstående omgivning i vilken man inte riktigt passar in. Historien är, om än mellan raderna tänkvärd - ofta väldigt tramsig, men hela tiden berättad med glimten i ögat och dessutom från början till slut riktigt rolig. Jag mindes den som bättre än jag idag som rätt mycket äldre tycker den är, men faktiskt finner jag den fortfarande absolut sevärd och jag fnittrar mer än gärna åt tokerierna.

Fastän att historien egentligen är lite lam och väl enkel i grunden, med en extremt överspelad klimax, så är den trots allt otroligt charmig, mycket tack vare de genuint nördgulliga två huvudpersonerna spelade av Anthony Michael Hall (med i även ”The Breakfast Club” och ”Födelsedagen”) och Ilan Mitchell-Smith. Jag gillar också att Kelly LeBrocks Lisa inte är den typiska sexbombsbimbon sprungen ur 80-talets stundom haltande kvinnliga frigörelse, utan istället faktiskt visar sig vara en klok och väldigt ömsint drömkvinna som verkligen vill sina två uppfinnare väl. I en biroll kan man också se en ung och storögd Robert Downey Jr som redan då visade prov på sin senare erkända komiska timing. 

Musiken är som alltid i Hughes filmer en viktig del av upplevelsen och de härliga och 80-talstypiska tonerna som hela tiden hörs sätter träffsäkert stämningen som är svår att motstå även så här drygt 30 år senare.

Kanhända att det är jag som nostalgitrippar en aning, men high school-filmer görs inte så som de brukade göras. Jag vill inte gå så långt som att påstå att de alla var bättre förr, men nog var de ofta på många sätt åtminstone väldigt bra. Nördiga visserligen och onekligen rätt larviga på sina håll ja, men liksom ”Drömtjejen”, utan tvekan riktigt underhållande rakt igenom.