Du, jag och Dupree 2006

Owen Wilson fortsätter på sin redan inslagna väg som den bästa polaren. Den här gången är det varken Jackie Chan, Eddie Murphy, Ben Stiller eller Vince Vaughn som står vid hans sida utan istället en nygift Matt Dillon. Wilson spelar Randy Dupree som tack vare en, låt säga väldigt avslappnad syn på livet blir av med både jobb och hem och tvingas därför bo hos det nygifta paret Carl (Dillon) och Molly (Hudson) tills han ordnat upp sitt något pubertala liv. Situationen med en inneboende så tidigt in på äktenskapet sätter kärleksparet på prov, speciellt när Randy hela tiden tar lite för mycket plats och gör lite för mycket som han vill, mest hela tiden. Carl som är hans bäste vän dras mellan problematiken att ställa upp för sin kompis, samtidigt som frun för länge sen tappat tålamodet och balansgången däremellan blir svår för Carl att hantera. Och inte nog med det dilemmat, Carl har också blivit befordrad på jobbet och har ett jätteprojekt att arbeta med och som sin chef sitter nyblivna svärfadern (Douglas) som inte direkt underlättar för Carl i sin nya roll. Själva handlingen för den här typen av komedier behöver egentligen ingen analys, för precis som alltid är det mest en utfyllnad för att kunna leverera åtminstone en handfull skämt som sticker ut och som man kan bygga sin historia kring och mot. Men "Du, jag & Dupree" har inte skämt nog att fylla ut sin speltid, faktum är att det är en rakt igenom dålig komedi. Varför då? Jo, det är av den enkla orsaken att den har för lite komiskt material att komma med, speciellt efter att första 30 minuterna passerat, då är de få skämten man lyckats komma upp i en någorlunda standard med helt slut. Sen är det hej då till lyckad humor och ett stort välkomnande av omotiverade händelser som ger forcerad och krystad humor en helt ny innebörd.

Men visst, en komedi kan överleva sina dåliga skämt, det har skett förut men tyvärr sker det inte denna gång. För samtliga skådespelare har bara ställt ut sina skor och trott att namnen på affischen ska räcka som underhållning. Det gör det inte, speciellt inte när det är totalt livlöst och helt utan kemi mellan trion. Matt Dillon som senast var Oscarnominerad för sin roll i ”Crash” känns väldigt lam i den roll som den manliga publiken ska finna sympati för och samma öde möter även Hudsons karaktär. Istället är det Owen Wilson som räddar filmen från ett praktfiasko, då han besitter en avslappnad komisk skärpa som ibland gnistrar till och det är tack vare honom filmen åtminstone visar en tillstymmelse till någon form av komisk takt under sin första akt. Vad sen Michael Douglas sysslar med efter sin pappaledighet är svårt att förstå. Här i rollen som lätt bitter svärfar, blir det bara en tröttsam kopia av Robert de Niro från ”Familjen är värre”. Har ångorna från alla blöjbyten helt fått honom att tappat verklighetsförankringen?

Mest skäll av alla ska manusdebuterande Mike LeSieur ha. Han har knåpat ihop ett manus som försöker vara en komedi, men någonstans på vägen glömde han den viktigaste ingrediensen. Nu, såhär i efterhand finns det en viss föraning om att ”Du, Jag och Dupree” var början till slutet för Mike. Men känner du att det här är en film du bara måste se, be biljettkassörskan om ett reducerat pris för du behöver bara se 30 minuter, sen kan du lämna salongen för denna trio bjuder inte på någon underhållning värt ett fullt biljettpris.