Dum & dummare 1994

1994 var Jim Carreys år. Efter över tio år som birollsskådis så fick kanadensaren ett genombrott som hette duga via inte bara en utan tre storsäljande komedier. "Den galopperande detektiven" och "The Mask" var två som introducerade gummiansiktets ohämmade spelstil för publiken. "Dum och dummare" var den tredje.

Här parades han ihop med den betydligt mer välbekanta och kreddiga Jeff Daniels, ett lite otippat men desto mer lyckat castingval i sammanhanget. För medan Carrey gör vad vi vid det här laget vet att han gör bäst (och troligen i sömnen) så är Daniels filmens positiva överraskning. Han är en välkommen, mer sansad motpart till Carrey men bevisar även att han hanterar denna sorts komedi med bravur.

Det är även filmdebuten för bröderna Farrelly som på gott och ont bevisar vad de går för. Deras kombination av grov, oförskämd och ibland elak humor (vem minns inte den döda, hoptejpade undulaten...?) och en oförarglig kärlek till sina på gränsen till förståndshandikappade karaktärer går hem men storyn lämnar mycket att önska. Det är gott om klyschor, som några skurkars missförstånd om att duon är proffsiga torpeder eller konflikten kring en vacker kvinna.

Dessutom är första timmen en rätt lång om än stundtals hejdlöst rolig transportsträcka fram till huvudintrigen i Aspen där det riktigt roliga börjar. Farrellys får till många scener av humortypen där det blir så pinsamt att man måste smygtitta genom fingrarna. För ovanlighetens skull funkar den barnsliga kiss-och-bajs-humorn, troligen tack vare sympatiska karaktärer och en hel del hjärta.

Bäst är den dock i de mer subtila delarna, som några snabba replikskiften eller obekväma situationer. Det är även där Daniels får glänsa som bäst. Han är en mästare i förvirrade ansiktsuttryck, vare sig det handlar om att Carrey pratar om att sätta på honom ifall han hade bröst eller när en mysig stund i snön med Lauren Holly eskalerar i ett våldsamt snöbollskrig.

"Dum och dummare" är en typisk 90-talskomedi som tyvärr inte är lika hysteriskt kul som när man såg den vid elva års ålder. Nostalgin hjälper en bit men inte hela vägen. Det är ett tunt manus med beprövad slapstick, galna outfits och överspel. Lyckligtvis går huvudrollsinnehavarna på högvarv och lyfter hela filmen tillsammans med några minnesvärda sekvenser. Och man ska alltid ta chansen att återse huvudrollsinnehavaren i en hypad TV-serie som "Newsroom" drabbas av diarré på en icke-fungerande toalett.