Dumbo 2019

För många var Tim Burton i början på sin karriär en favoritregissör när han skapade magi med klassiker som ”Beetlejuice”, ”Batman” och ”Edward Scissorhands”. Han levererade vuxensagor med en häftig kombination av humor, mörker och kittlande fantasi. För många har därför hans senaste alster varit en besvikelse med flera som bäst halvdana remakes/reboots/uppföljare. Det är därför med lycka se honom återgå till sin magiska sagostämning i denna nyversion av Disney-klassikern från 1941.
 
Med nyversion bör tilläggas att den är relativt svagt baserad på originalet som trots allt var hälften så kort och stundtals rejält problematisk med barnarbete, mobbning och alkoholtriggade mardrömshallucinationer. I Burtons version har man tacksamt nog tagit kärnan ur berättelsen – den flygande elefanten med jätteöron – och med undantag för några fyndiga referenser (missa inte såpbubbelshowen!) så står den stadigt på egna ben.
 
Denna gång är det heller inte tal om några talande djur utan det är mänskliga hjältar som cirkulerar titelfiguren. En soldat (Colin Farrell) återvänder från kriget tidigt 1900-tal till sina två barn och den cirkus han en gång var stjärna i. Cirkusdirektören (Danny DeVito) försöker desperat hålla verksamheten flytande och ser en chans när det senaste tillskottet – elefantungen Dumbo – visar sig kunna flyga.
 
Snart introduceras även Burton-veteranerna Michael Keaton och Eva Green som en skurkaktig entreprenör respektive hans franska trapetsstjärna till sidekick. Det är onekligen en stark ensemble men filmen skulle inte ens vara i närheten av att fungera om det inte vore för Dumbo själv, tveklöst stjärnan i sammanhanget. Det är knappast förvånansvärt en CGI-skapelse men en riktigt bra sådan vars oemotståndliga uppenbarelse skapar sympati värdig Gizmo i ”Gremlins”-filmerna.
 
Det är visserligen en film mer barn- och familjeorienterad än många av Burtons mörkare rullar och den aningen tunna storyn är inte helt oförutsägbar. Men när vår löjligt söta, bedårande hjälte flaxar med öronen och susar runt i cirkustältet så besökarnas hattar blåser av, allt till tonerna av Danny Elfmans mäktiga musik. Då är det den Burton-magi komplett med gåshud och allt som vi växt upp med och väntat på att få återuppleva.
 
Det är härligt att se Burton släppa loss den barnslighet han smått hittade tillbaka till i ”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” och låta både specialeffekter, skådespelare och själva berättelsen breda väg för ett glädjande, gulligt och traditionellt familjeäventyr. Som bonus slipper vi inte bara Johnny Depp i tokig hatt utan får se hjälten och skurken i ”Batmans återkomst” återförenas – i omvända roller! Bara en sådan sak.