Dumma mej 2010

Gru är en storväxt, skallig och ganska elak man som "försörjer" sig som skurk! Med en knäpp doktor och några oidentifierbara gula figurer till assistans har han lyckats med några mindre minnesvärda kupper men ser sig plötsligt helt överkörd av den yngre förmågan Vector som lyckats stjäla pyramiderna i Egypten!

Gru börjar spåna på en makalös plan att stjäla månen men behöver en förminskningsmaskin som hamnat i Vectors händer. Av en ren slump inser Gru att vägen in till Vectors hårt bevakade lya är tre föräldralösa småflickor som säljer kakor. På måfå adopterar han ungarna som inte helt oväntat vänder upp-och-ner på hans tillvaro. Gissa om de lyckas vinna hans hjärta och få honom att omvärdera sin tillvaro till slut?

Storyn är kanske onödigt omständig och förutsägbar men funkar tack vare sympatiska karaktärer och några klockrena fullträffar till skämt. Historien börjar en aning segt och tradigt men kommer igång så fort de mycket rara barnen invaderar den elaka surkarten till gubbens hem. Visst, har det gjorts förut. Historien speglar sig i allt från "Oliver Twist" och "En julsaga" till "Tre män & en baby" (för att inte nämna Dr Evil i "Austin Powers"-filmerna).

Men här har man fått till några mycket charmiga karaktärer vars öden, hur klichéfyllda de än må vara, engagerar och berör. Att man sen lyckats värva några av Hollywoods bästa komiker som röstskådespelare är ett stort plus. Steve Carrell gör en fantastisk Bela Lugosi-imitation som Gru medan Jason Segel, Russell Brand, Will Arnett, Kristen Wiig och inte minst Julie Andrews (som Grus superelaka mamma!) ger birollerna ett rejält lyft.

Som vanligt har man lyckats skapa komiska sidekicks som, trots hård konkurrens, snor hela showen. Grus små, gula assistenter med pipiga heliumröster, ett oförståeligt språk och klädda i hängslejeans och skyddsglasögon formar på några sekunder egna, oemotståndliga personligheter trots brist på dialog - och, som det verkar, hjärnor. Min favoritscen är när de, utklädda till en barnfamilj, invaderar ett köpcentrum och sjunger karaoke i en smått omotiverad men väldigt rolig sekvens.

Skaparna bakom lättglömda barnrullar som "Horton", "Hajar som hajar" och "Robotar" har fått till en skön äventyrsfilm som lär älskas av barn men likväl lär underhålla vuxna likväl. Den James Bond-liknande musiken är dessutom en bonus, precis som Pharrell Williams specialskrivna låtar.