Dumplings 2004

“Dumplings” ingick som en av tre filmer i filmpaketet om ondska, ”Three extremes”, som visades på svenska biografer i höstas. Men eftersom den delade på utrymmet visades endast delar, och hela filmen blev först tillgänglig i Sverige under Stockholms Filmfestival i fjol. Men nu får den alltså även svensk biografdistribition, vilket vi kan tacka filmbolaget Noble Entertainment för. Och ”Dumplings” – Fruit Chans första lite mer kommersiella film – är ett suveränt uppvisande av en originell regissör som kryddar sina skräckfilmsverktyg med annat än bara ingefära. Denna gång med ett fem månader gammalt foster, hackat i småbitar!

Fostret är en av många ingredienser som är med i degen när ex-gynekologen Mei tillverkar sina degknyten som hon påstår föryngrar huden och kroppen. Mei lever i en lägenhet med degrester och mjöl på golvet, men kvinnor fortsätter att komma till henne – i största sekretess givetvis – mycket tack vare hennes förmåga att övertyga sina skönhetslystna kunder. En av dessa kvinnor, Qing, en före detta känd skådespelare, har svårt att acceptera sitt åldrande öde, och när hennes man dessutom är otrogen, blir behovet av framför allt hans bekräftelse ytterligare starkt. Hon inleder en intensivkurs hos Mei, ovetandes om vad hon egentligen stoppar i sig. Det är alltså fråga om en hunger efter skönhet. En hunger som är den yttre utgångspunkten för flera tänkvärda skildringar som gör ”Dumplings” värd att betraktas som något mer än endast underhållning.

Och det är sparsamt med de våldsamt obehagliga scenerna. Egentligen finns det bara en – en rejält makaber förlossninsscen, men när måltid efter måltid och osmakliga tuggljud effektivt spelar på åskådarens hörselsinne mår man dåligt nog. Ibland tänker jag på Jean-Pierre Jeunets ”Delikatessen” som med sina groteska måltider gav en liknande olustfylld känsla för mat. Men om ”Delikatessen” var genomgående grotesk och mindre realistisk är ”Dumplings” en samhällskritisk film som egentligen har mer att göra med William Goldings roman och 1963 års film ”Flugornas Herre”; alla vuxna människor som ges något slags porträtt drivs till onda handlingar. Det stämmer självfallet in på doktorn, Mei, men också på de två män som förekommer, varav den ena är sexfixerad och otrogen och den andra som våldför sig sexuellt på sin dotter. Vad gäller Qing, som i början är offret som oskyldigt drivs av bekräftelsebehov, synliggörs även hennes ondska. Den enda så att säga ännu fläckfria i historien är en ung tonårsflicka, barnet –det från början oförstörda hoppet. Dessa genomtänkta karaktärer binder samman en intressant ram av hållbara mått. En ganska fasansfull ram, med fler djup än ett.

Rummet i filmen är isolerat, och exteriörer är sällsynta. I den trånga lägenheten finns en stilfullhet, i både ljud och bild, som attraherar sinnena. Överhuvudtaget sker det med få och enkla, men fulländade, medel. Självklart erhåller Christopher Doyle (”In the mood for love”, ”Infernal Affairs”) mycket beröm för sitt originella foto – beundransvärd färg och komposition, i sakta panoreringar, ger inte bara filmen en konstnärlig särprägel utan hjälper också till att bibehålla obehagskänslan som ligger och trycker under isen likt en stor valross. Alltså inte särskilt illersnabb eller sylvass, snarare lite tung och intelligent. Och med beslutsam valrosstyngd tränger också Qings man in i sina älskarinnor. Samtidigt blåser det sakta i gardinen bakom matsalsbordet – naturen gör sig påmind – och man hör ljudet av Qings vidriga tuggande.