Dune 1984

När David Lynch fick äran att filmatisera den första boken i Frank Herberts serie (efter att både Alejandro Jodorowsky och Ridley Scott varit aktuella) valde han lägga till en rad detaljer. Bland tilläggen finns Brad Dourifs gigantiska ögonbryn, skjutvapen som triggas av människoröster, skalliga nunnor, ett ”Star Wars”-liknande alienmonster, tjatiga berättarröster samt utdragbara hjärtkontakter i folks bröst för snabba avrättningar.
 
Möjligen är detta inte direkta anledningar till filmens misslyckande och kan i vissa fall varit påtryckningar från ökände producenten Dino De Laurentiis. Men de gör den knappast bättre. Att nu med Lynch fantastiska karriär i backspegeln (detta var hans tredje långfilm) känns det ytterst absurt att han av alla filmskapare skulle ta sig an en påkostad science fiction-film. Men det var det som hände och därav röran som heter ”Dune”.
 
Det är kan lätt liknas vid en trafikolycka som man inte borde titta på men som är svår att slita ögonen från. Allt från den redan i inledningen osammanhängande storyn till den pampiga scenografin och kostymerna. Nämnvärda skådespelarveteraner (Max von Sydow, Dean Stockwell) trängs med unga stjärnor (Sean Young, Virginia Madsen) och Lynch-favoriter (filmdebuterande Kyle MacLachlan, Jack Nance).
 
Här finns ett mäktigt soundtrack av Toto och Brian Eno men även ett fruktansvärt ojämnt tempo som växlar mellan snigelfart och rent kaos där det knappt går ut att urskilja vad som händer. Ni hör, det är en riktig soppa. Och då är det ändå en film Lynch jobbade på i tre år med en budget på 42 miljoner dollar. Men produktionen var rejält problemfylld och det slutade med en rejäl flopp, regissörens enda misslyckande som han märkbart tog avstånd från.
 
Berättelsen utspelas år 10191 på titelplaneten där en girig kejsare (José Ferrer) försöker stoppa en populär hertig (Jürgen Prochnow) tillsammans med en ond baron (Kenneth McMillan). Men allt det där spelar inte så stor roll när vi har Patrick Stewart som springer runt med en hundvalp, en överspelande Sting i bara kalsonger, enorma maskmonster som ser ut att ha rymt från ”Hotet från underjorden” samt kulisser och rekvisita som liknar kvarlevor från en B-film från 1950-talet. En välförtjänt kultförklarad och bisarrt fascinerande kalkon.