Dunkirk 2017

Det finns något väldigt egensinnigt med en regissör som Christopher Nolan, en förkämpe för kvalitativ film både ur ett tekniskt perspektiv men även i ett berättarsammanhang. Han är en av få regissörer som vi inte bara kommit att förvänta oss mycket av utan också det där unika. Och visst har Nolan med både ”Inception”, Batmantrilogin och ”Interstellar” visat att hans näsa för det unika är något att räkna med. Som skådespelaren James D’Arcy uttryckte det i London under galampremiären av hans senaste film ”Dunkirk”, ”Han är världens främsta filmmakare just nu”. En titel som säkerligen inte varit enkel att erörva och kanske än svårare att fortsätta leva upp till. För när Christopher Nolan nu ger sig på ett tungrott historiskt drama gäller det att navigera genom både klichéer och gäspningar med en historia som på många sätt berättats många gånger förr.

 

Omringade av tyska trupper väntar 400 000 allierade soldater desperat på att evakueras från sin sista tillflyktsort i Dunkirk. Utan tillräckligt många skepp, flygplan eller soldater står världen inför en av de blodigaste slagen i historien. Ett som senare kom att kallas ett strategiskt nederlag av episka proportioner för de allierade.

 

Andra världskriget är knappast ett främmande tema i Hollywoodkretsar med allt från Spielbergs ”Schindler's List (”, Roman Polanski’s ”Pianisten” och även Tarantinos ”Inglourious Basterds” så utmaningen att filmatisera en sådan berättelse på ett originellt sätt är inte svår att se även för oss biobesökare. Nolans ”Dunkirk” är trots detta något väldigt annorlunda. Som en regissör i ordets fullständiga bemärkelse vet han hur man skapar unika upplevelser och till sin hjälp har han inte bara film utan även musik, skådespeleri för att inte nämna ett upphajpande PR-maskineri som borde göra många av hans kollegor gröna av avund. Men trots grunden i en persons vision så är det viktigt att se hur alla dessa komponenter alla är essentiella delar i att skapa en av årets starkaste filmupplevelser. Har man därutöver råd att anlita en skådisensemble med Tom Hardy, James D’Arcy, Cillian Murphy och debuterade Harry Styles som grädde på moset i en relativt dialoglös film, så är det ganska säkert att man har konstnärlig frihet så det räcker och blir över.

 

Nolan må vara den som ror hem både ära och eventuella Oscarsstatyetter men ”Dunkirk” ett praktexempel som tydligt illustrerar vikten av filmmusik och vad en fantastisk kompositör kan åstadkomma. Det är nämligen hans evige musikaliske vapendragare Hans Zimmer som tillför den mest gastkramande detaljen med ett tonsättande som vrider om på det mest ångestladdade sättet. Zimmers tonsättning av andra världskriget må kanske inte riktigt nå upp till de minnesvärda kreationer många av oss gärna lyssnar på hemma men kommer med sin nervkittlande ångest helt till sin rätt i en film som ”Dunkirk”.

 

Slakten av tusentals soldater i Dunkirk skildras med sådan känslomässig råhet att man lämnar biosalongen utmattad. Nolans krig är inte främst heroiskt eller actionladdat utan mänskligt. Ett underbart stycke film som som bekräftar att Christopher Nolan med all sannolikhet kommer att bli ihågkommen som en av vår tids främsta filmmakare.