Earth to Echo 2014

Stoppa mig när ni känner igen er. En grupp yngre tonåringar med äventyrslust upptäcker en mystisk varelse från yttre rymden som behöver hjälp att få tillbaka sitt skepp för att kunna åka hem igen. Låter det bekant? Inte? Ok, lägg till mystiska statsanställda män som också är ute efter varelsen och utgör ett direkt hot mot våra unga huvudrollsinnehavare. Ja, parallellerna till Steven Spielbergs "E.T. The Extra-Terrestrial" är lätta att dra och är utan tvekan denna films stora inspirationskälla. Men det är på både gott och ont. Mest ont.

Vi får här följa de tre unga, nära vännerna Alex, Tuck och Munch som alla bor i en pittoresk amerikansk förort. Men det trygga lilla samhället är på randen till nedläggning då ett motorvägsbygge planeras mitt över staden och tvingar familjerna att flytta. Vänskapen ser ut att lida mot sitt slut, men när områdets telefoner plötsligt mottar konstiga signaler börjar den unga trion ana att något ännu större är i görningen och bestämmer sig för att undersöka de mystiska signalerna. Vad de hittar är - tja, synopsisen till "E.T." - och de måste hjälpa den lilla varelsen de döper till Echo att få tag på sitt skepp och kunna åka hem. Det hela får iväg dem på ett fantastiskt sista äventyr som kanske till och med kan rädda deras hem.

Som sagt, inspirationen från Spielbergs klassiker är stor - och ytterst påtagligt - vilket är till filmens nackdel. "E.T." må vara en fantastisk film, men det finns snyggare sätt att anamma dess känsla eller story. Ta t.ex. J.J. Abrams "Super 8" eller till och med indiefilmen "The Kings of Summer". Trots goda intentioner lyckas debutregissören Dave Green (som efter detta konstigt nog fått förtroende att göra uppföljaren till "Teenage Mutant Ninja Turtles") inte skapa mer än en upphottad, blek kopia.

En av få saker som faktiskt står ut i denna berättelse och får filmen att åtminstone sätta någon sorts egen prägel på historien är dess found footage-grepp. Den inom skräckgenren oerhört populära berättartekniken tas här till en helt annorlunda kontext och funkar stundvis rätt bra. Historiens egna lilla regissör Tuck springer ständigt runt och filmar sina kompisar och omgivningar. Som en upptäckarlustfylld unge känns det aldrig forcerat att han vill filma allt han och hans kompisar gör, särskilt inte när han uttryckligen ger sig ut för att skildra vännernas sista äventyr. Kruxet som ofta brukar finnas med found footage-stilen är att den är så starkt förknippad med skräckgenren, men här är det nästan till dess fördel då det faktiskt får "Earth to Echo" att kännas rätt spännande ibland. 

Filmens unga huvudrollsinnehavare presterar bra och lyckas nästan bära upp filmen helt själva. Charmen som Henry Thomas och Drew Barrymore tillförde i "E.T." är de dock ljusår ifrån. Detsamma gäller dess utomjordiga vän. Echo är en sådan distanserad och opersonlig karaktär att man har svårt att känna något alls för den lilla svävande saken. Med ett obefintligt vokabulär och trista design blir han inte mer än en söt CGI-boll. Ett välbehövligt, och intressant, tillskott i filmen är karaktären Emma (som spelas av svenska Ella Wahlestedt) som ansluter sig till de unga pojkarna. Som filmens enda nyanserade kvinnliga karaktär lyser hon upp den tidigare grabbiga stämningen, men känns också forcerat inkastad - nästan som att hennes medverkan vore en efterkonstruktion.

Summa summarum blir denna hybrid mellan "E.T." och "Chronicle" aldrig något mer än ett halvcharmigt familjeäventyr. Kanske kan den gå hem hos de lite yngre filmtittarna, men för oss som är uppfostrade med Spielbergs mästerverk är det mest som att se på när någon svär i kyrkan.