Earthquake Bird 2019

Som frekvent Tokyobesökare under de senaste 20 åren, är jag mer än väl bekant med denna världens största stad som en romantiserad destination för att forma en ny identitet, i vimlet under neonljusen. Ett tillstånd jag själv har sjunkit in i periodvis, och som jag ständigt ser hos permanenta så kallade ”expats”; invandrare med karriären som huvudskäl. Det är svårt att tänka sig en urban miljö mer lämpad för denna transformering; där så mycket är så fjärran vår västerländska kultur, men ändå med en snarlik välfärd, infrastruktur och vardagstrygghet.

Idag är Tokyo visserligen en kosmopolitisk stad, där både unga och medelålders ofta talar bra engelska, och där mångfalden är mycket mer påtaglig i stadsrummet än vid mitt första besök 2001. Detta främst på grund av internet, billigare flygresor och bättre (engelska)undervisning i skolorna. 1989, i slutet av Japans bubbelekonomi, kunde denna internationalisering skymtas i horisonten – och västerländsk populärkultur var redan präglande. Men Tokyo var då ännu en stad där det var lätt att försvinna. Och där utspelar sig Ridley Scott-producerade ”Earthquake Bird”, Wash Westmorelands filmatisering av Susanna Jones roman ”Jordskalvsfågeln” från 2001, som främst berättas genom ett polisförhör med huvudrollen – spelad av Alicia Vikander.

Vikander gestaltar den svenska expaten Lucy Fly, som har klippt banden till Sverige – både identitetsmässigt samt till familj och närstående. På samma gång plågas hon av uppväxtens trauman, där Japans notoriska undertryckthet har blivit till ett passande hanteringssätt. Utöver celloövningarna lever Lucy ett ensamt liv som översättare i Tokyomyllret, och kommunicerar nästan bara på sin perfekta japanska.

 

En dag träffar hon Teiji, en fotograf och nudelkock – spelad av den före detta professionella dansaren Naoki Kobayashi. En imposant, muskulös och ståtlig man, som osar sex och självförtroende, och väldigt tydligt är rollbesatt av Westmoreland för att utmana stereotypa idéer om ämliga, avsexualiserade japanska män. Teiji blir den första att sticka hål på den neurotiska känslomässiga självkontroll som Lucy har byggt upp i Japan.

Att Alicia Vikander faktiskt lärde sig mängder komplexa japanska monologer och dialog, med nyanserade känslomässiga betoningar på exakt rätt ställen, är onekligen både imponerande och något som gagnar filmens autenticitet. Detsamma gäller filmfotot av Chung Chung-hoon, den sydkoreanske filmfotografen som även ansvarat för den visuella tonen i Park Chan-wook-filmer som ”Old Boy”, ”Lady Vengeance” och ”The Handmaiden”. Det är ovanligt med filmer som lika detaljsäkert som poetiskt fångar känslan av att som icke-japan vara i Japan. Det gäller här både scener som utspelar sig Tokyos hyperurbanitet, och i glesbygd; som ön Sadogashima.

Dit reser Lucy Fly över en helg med Teiji och en ny kvinnlig bekant; amerikanen Lily Bridges (Riley Keough) – Lucys antites; extrovert, impulsiv och helt ointresserad av att försöka lära sig något på djupet om japansk kultur. En natt på ön inleds ett triangeldrama i sänghalmen, som känns forcerat redan innan det antyds. Och snart är svartsjukedramat satt i full rullning, men utan att hålla takten med de tre parternas väntade nerv och intensitet. För den finns knappt.

Att detta är Naoki Kobayashis första engelskspråkiga roll kanske delvis förklarar varför han inte lyckas göra Teiji till mer än den svalt mystiska uppenbarelse han först presenteras som. Men det är likväl ett platt uttryck, som inte griper tag. Att Alicia Vikanders tolkning av Lucy Fly inte heller lyckas drabba mig på det sätt berättelsen och Westmoreland så tydligt önskar, är desto märkligare. Initialt framstår Lucy Flys emotionella ihålighet som en väl planterad dörr till karaktärens traumatiska förflutna och nyvunna självbild. Men att denna livlöshet består även genom filmens tredje akt – och då även i scener där Lucy är upprörd, kan inte rimligtvis ha varit avsiktligt. Därför levererar inte thrillerkomponenten här, fastän det är filmens kärna.

Men ”Earthquake Bird” levererar som sagt på andra nivåer, och lämpar sig kanske allra bäst för en publik med initierad kunskap om allt det Tokyo rymmer, både som verklig plats och som projektionsyta. Där träffar både Wash Westmoreland och Alicia Vikander rätt, flera gånger.