Aya och häxan 2020

Den engelska författaren Diana Wynne Jones roman om häxkonst och magi från 2011 har blivit film. Japanska Studio Ghibli står som avsändare av den animerade långfilmen - gjord med datorgenererad teknik till skillnad från tidigare produktioner - som efter diverse omjusteringar av premiärdatumet (Covid satte exempelvis stopp för premiären i Cannes 2020) nu äntligen kommer ut.

Resultatet är en charmig saga för de små. Aya har som bebis lämnats på St. Morwalds barnhem av sin mamma som är häxa. Tio år senare är hon en kavat liten tjej men skinn på näsan som lyckas dominera sin omgivning så att hon får allt hon vill. Hon har sin kompis Custard och trivs bra på barnhemmet och vill absolut inte bli adopterad - men allt ändras när paret Bella Yaga och Mandrake dyker upp. “Hon duger” säger Bella och tar med sig Aya hem.

Men Bella är också häxa och allt är konstigt i det nya huset. Dörrar byter plats, Mandrake går genom väggar, och katten Thomas kan prata. Aya tvingas arbeta från morgon till kväll med att städa och assistera Bella med att koka ihop trollformler. Bella lovar att lära ut sin magi men snart förstår Aya att Bella aldrig kommer hålla sitt löfte. Det blir upp till Aya själv att lista ut hur hon ska kunna ändra på situationen…. 

Filmen är snygg med härligt ritade karaktärer och miljöer, men hör överlag kanske inte till det mest avancerade vad gäller animeringsteknik. Utseendena känns tydligt inspirerade av japanska anime-figurer fast de är satta i den vagt gammaldags engelska landsbygden (här finns några 90-talsledtrådar men mestadels en tidlös känsla). Tempot är lugnt till skillnad från det mesta animerat som produceras, i USA åtminstone, men ibland stannar filmrutorna till aningen för länge så att rytmen störs. Överlag hittar inte filmen riktigt den perfekta jämvikten helt igenom från början till slut.

Så länge de små inte blir alltför skrämda av trollkonster och magi eller de bistra karaktärerna - demonen Mandrake som ser ut att tillhöra Familjen Adams sprutar eld när han blir arg och Bella är inte särskilt snäll mot Aya - tror jag nog att “Aya och häxan” kan gå hem hos den yngre publiken. Aya är liksom Pippi Långstrump oövervinnerlig (utan superkrafter men med obotlig entusiasm och uppfinningsrikedom) och eftersom hon aldrig blir rädd, blir inte heller filmen läskig på riktigt (så länge man har föräldrarna i närheten åtminstone om man tillhör de allra minsta).

 

Fans av Studio Ghibli-filmer, fantasy och anime får dock vara beredda på en annorlunda filmupplevelse vilket kan lämna en del besvikna. Men “Aya och häxan” kan nog ge spännande underhållning för barnen, och även bjuda föräldrarna på en helt godkänd filmupplevelse. Dessutom finns där en återkommande sång vars refräng jag fortfarande har ringandes i öronen en vecka senare - en liten bonuspoäng till dem som gillar 90-talsrock!