Eat the Document 1972

En dokumentär av en konstnär som dokumentera sig själv. Kan detta tendera till att leda till något mer än att vi befinner oss i en mytomans sanning, en sanningssägares lögn, vi hamlar i en paradox. För varje lögn Dylan berättar bär på den största sanningen och varje sanning är en stor lögn. Har vi hamlat i en empirisk paradox? I en hög rockmusikers vardag? I en en intellektuells förvirrade hjärna? Eller är vi rent utsagt i en mockumentär som blivit till baserat på en musikers kraftiga missbrukande av amfetamin? Ett tåg kommer åkande. Vi får aldrig klart för oss om vi befinner oss i tåget eller om vi befinner oss utanför tåget. Om denna filmiska banbrytande scen är en medveten metafor från Dylans sida, eller om det är ett totalt omedvetet konstgrepp är svårt att säga. Hur som helst är scenen uppbyggd via klippning av Dylan i ett tåg, och tågets färd utanför. Troligen leker Dylan med oss, tåget som åker fram är kanske inte ens det tåg Dylan befinner sig i. Så är det med Dylan. vi vet aldrig vart vi ska, vi vet bara att vi ska. Vägen kanske är smärtsam, glädjefull, vacker, ångestfull, mardrömslik, sömnlös, vad vet jag, det är en väg, eller snarare är det en väg som plöjs upp. Dylan vandra omkring i det skakiga tåget, med sig har han sitt band, som snart kommer heta "The Band". Vi befinner oss i början av andra halvan av 1960-talet, nämligen 1966, kanske Dylans mest hektiska år någonsin. Vi får följa allt från att Dylan spelar sina mästerliga klassiska låtar så som "Like av rolling stone" och "Ballad of a thin man", till att Dylan är diffus mot präktiga journalister och vandra omkring i stadsdelar, allt infångat av en snabb grumlig kamera. Det är hela tiden snabba klipp, vi vill egentligen se mer men vi blir snabbt avbrutna av att åka vidare. Och det är så mycket Dylan det kan vara, vi talar om mannen som lovande protestsångaren Woody Guthrie att bli hans eftergångare och som sedan var detta i tre år, tills en man i solglasögonen dödade denna protestsångare, med ett ljud från en elgitarr, det sorgliga med detta är inte att protestsångaren avled, det sorgliga är att dom som en gång beundrade protestsångaren stod vid hans kista och buade, en slängde till och med ett egg mot honom, jag antar dom tyckte han var klen som dog av elektricitet. Det mystiska är att han som dödade protestsångaren också gick under namnet Bob Dylan, nästan som om det vore samma person. Det går snabbt i Dylans värld, snart skulle han råka ut för en motorcykelolycka och även rock"stjärnan" skulle dö (?). I vilket fall i den skepnaden vi såg honom nu. Skepnader blir unga, samtidigt som dom är eviga, detta är något jag inser när jag ser "Eat the document", detta ser jag givetvis med facit i hand, av allt som kommit efter denna Dylan. Tyckte man att "Se dig inte om" var en något fiktiv dokumentär, ger denna en ännu mer fiktiv vinkel, i bland är vi i rent surrealistiska situationer, det antydes att en kvinna hoppar ner från en balkong, fast scenen med hög sannolikhet enbart är manipulerad till detta, det är helt ny filmkonst, och vad mer kan det bidra med när en dokumentär om Bob Dylan är regisserad av just Bob Dylan. Letar man efter en film som besvara frågor om Dylan, är detta inte vad du söker efter, letar man efter en dokumentär som väcker mängder med frågor men inga svar, är detta helt rätt film, för frågan ekar i mitt huvud och kommer troligen alltid eka där, vem är han? Vem är Bob Dylan? Anton Carlson 20:e Juli 2014