Effi Briest 2009

Romanen om "Effi Briest" har filmatiserats flera gånger för bio och TV, senast gjorde självaste RW Fassbinder en version 1974. Frågan är varför filmmakare ständigt har återkommit till berättelsen om Effi, för även om ingredienserna finns där är det ett träigt drama utan särskild spänning eller karaktär som får det att lyfta över mängden. Åtminstone är fallet så i händerna på regissören Hermine Huntgeburth.

Det börjar lovande med den unge Effi Briest som lever i högsta välstånd i Tyskland under förförra seklet. Hon blir bortgift till baron von Instetten som är betydligt äldre än den då sent tonårige Effi. Äktenskapet framstår snabbt som en stel institution utan utrymme för känslor. Det enda som faktiskt skapar någon form av känsla, är de spöken Effi tror finns i deras gamla hus och som framkallar rädsla och ångest hos henne. Inte ens födseln av deras barn framkallar högre passion i förhållandet. Först när Effi träffar ett yngre befäl, Crampas, blir det någon form av liv på vita duken.

De har en kort, intensiv affär som får ett naturligt avslut då Effi flyttar med sin man till Berlin från den lilla kuststad de har bott i. Här snabbspolar filmen sex år framåt. Det mesta verkar nu ordnat, städat enligt de högborgerliga rådande reglerna. Effi har funnit sin roll i äktenskapet, deras barn växer och makens karriär går lysande. Vad mer kan begäras? Jo, en intrig. Den kommer i form av att kärleksbreven Effi skrivit sex år tidigare hittas. Hon blir utsparkad av sin man, hon blir förvisad av sina föräldrar, hon blir nobbad av sin dotter. Men, i detta finner hon också något hon inte upplevt under alla år som gift, frihet.

Det finns alltså ett fint ramverk i berättelsen om Effi Briest, om kvinnan som trotsar konventioner och offrar allt för att få frihet, även om det är slumpen snarare än en offerritual som leder henne dit. Det här kunde också ha varit en bra film om det inte var för det sävliga berättandet och det faktiskt stela spelet hos huvudrollsinnehavarna. Visst ska det vara tillknäppt i ett kostymdrama. Men det intressanta där är ju spelet under ytan, i blickar, diskreta rörelser, stulna kyssar och dubbeltydiga kommentarer. Det får vi tyvärr noll av i "Effi Briest".

Den elektricitet som kan finnas när det fungerar, går här snarast att jämföra med det tråkiga ljuset i en lågenergilampa. Kallt, hårt, lite för svagt. Så känns även huvudrollsinnehavaren Julia Jentsch stundtals nästan döda blick, frånvarande och distanserande, och det blir därför svårt att finna sympatier för henne, hur starkt och tragiskt hennes öde än är.

Vi hoppas på ytterligare en filmatisering av klassikern och att regissören då följer Bo Widerbergs bevingade ord och mantra: Liv till varje pris.