Efter dig 2013

Det handlar om regissören Marius Dybwads mamma som tar hand om sin gamle döende far. 
I början får vi se en lång tagning på henne när hon mot en vit snötäckt bakgrund stakar sig fram på skidor, närmare och närmare kameran. Slutet ger oss på sätt och vis det omvända och dessa båda sekvenser är i all sin enkelhet väldigt talande och vackra. Och de ramar väl in det andra.

Men det är just "det andra", eller historien där emellan, som inte riktigt håller lika bra. Det är väldigt löst berättat, knappt att man överhuvudtaget kan kalla det en berättelse. Jag vet inte om tanken är att det ens ska vara det och den osäkerheten stör mig något.

Filmen är mer ett ihopklippt kollage om livet, döden och kärleken. En installation med den starka, omhändertagande kvinnan i centrum. Marius Dybwad skriver själv i pressmaterialet att filmen handlar om omsorg och vårt beroende av varandra. Egenskaper som traditionellt anses som kvinnliga, med låg status och därför förtjänar att erkännas en högre. Och visst, så är det och det är också bra så. Projektet har kanske ett feministiskt och politiskt syfte framförallt, men jag ser ändå i första hand en kärleksfull återgivning av en flyktig och svår tid, ett minne om en människa som snart inte längre finns. Filmen påminner oss om att ta tillvara på tiden, kanske redan innan den håller på att ta slut.

Ett avsked förbereds och när det sedan ganska odramatiskt är dags, känns det. Jag blir berörd och tycker att det är riktigt ledsamt och rätt så jobbigt. Döden är något oundvikligt, fast samtidigt för många så oändligt skrämmande. 
Även om det är gripande, saknar jag ett uppvisande av känslor. Det är mest ett praktiskt ordnande av saker och ting, både tiden innan och efter dödsfallet. Vi ser som sagt en hel del omsorg, gräsklippande, städande av rum, nerplockande av kläder och sedan väljande av kista. Jag förstår varför, med regissörens syfte klingande i bakhuvudet, men hade gärna sett lite mer känslor komma till uttryck.

Det är inte en lång film, men de knappa 80 minuterna går stundvis väl långsamt. Med en kamera placerad nästan uteslutande på en fast plats någonstans i omgivningen blir mycket av det som visas statiskt. Visserligen kan scenerierna liknas vid rörliga fotografier och som sådana är de hyfsat intressanta, men jag uppskattar ändå mer liv i själva filmandet.

De många gånger poetiskt skarpa bilderna fyller inte alltid en funktion och ibland blir jag osäker på om jag hänger med i deras språk. Dock är de vackra och jag ser dem med värme fast är tveksam till om detta är en film att ses på bio.