Eiffel 2021

Ingenjören Gustave Eiffel (Romain Duris) står inför en enorm utmaning. Han ska bygga världens högsta torn, ett av världens mest ikoniska byggnadsverk och under 40 år världens högsta byggnad. Men motgångarna är många och alla förstår inte hans vision. Som om inte det vore nog möter han återigen sin förlorade kärlek Adrienne (Emma Mackey, känd från “Sex Education”), som nu är gift med någon annan. Minnena slår över honom som en svallvåg, och det förflutna flätas samman med nuet. Eiffeltornet och kärleken kämpar samtidigt.

 

Det finns som ni märker två delar i filmen, så vi börjar med den mer regelrätt biografiska delen, om själva Eiffeltornet. Det var överraskande intressant att lära sig lite om hur det byggdes, med sänkorna i marken, svindeln på byggnadsställningarna (en scen var så bra genomförd att jag ville lämna salongen) och så vidare. Det är svårt att föreställa sig att någon skulle ha något emot Eiffeltornet idag, men folk klagar oavbrutet; byggarbetarna, grannarna, konstnärer och kommittén som lät honom bygga från första början. Filmen porträtterar det som att Eiffel själv bara vill bygga en tunnelbana för att hjälpa åt vanligt folk, och himlar i början med ögonen åt det här skrytbygget. Jag ställer mig skeptisk till det.

 

“Eiffel” är en väldigt vacker film. Fotot är utsökt, kläderna likaså, scenerna med greenscreens är sömlösa. Den skiljer visuellt den överklassens trädgårdar från borgarna i rökiga kontor och från arbetarklassen på leriga arbetsplatser, allt medan Eiffel rör sig mellan de tre klasserna för att få ordning på sitt projekt. Det finns gott om fina små detaljer, som att Adriennes grå hatt vid ett betydande tillfälle diskret nickar åt Eiffeltornets arkitektur. Bevisligen har filmen gjorts med både talang och kärlek. 

 

Därför det tråkigt att romansen som filmen kretsar kring ska dra ner den.

 

Romansen, som mestadel är fiktiv, börjar klichéartat men charmerande. Lite spoilers, men det är så likt många andra kärlekshistorier att jag inte tror det gör någon större skillnad.

 

Gustave är en begåvad ingenjör i början av sin karriär, han dyker ner i floden för att rädda en arbetare som fallit, och kämpar för att de ska få stadigare byggnadsställningar. Adrienne är dottern till en av områdets mäktigaste familjer, hon är slående vacker och inte som andra tjejer. Hennes föräldrar tycker inte att han är god nog åt henne. Det är en klassisk kärlekshistoria, men jag har inget emot den. Det är även sant att Eiffel blev kär i en rikare flicka som han inte fick gifta sig med. 

 

Men tyvärr urartar det snabbt, på ett välbekant sätt. Efter att ha gett henne en usel present försöker Gustave häftigt kyssa henne, hon ryggar tillbaka, och han blir arg. När de möts upp igen skäller han ut henne och hon gör nån sorts lågbudget-version av Rose på andra sidan relet i fören på Titanic, och det här ska vara... sexigt tycker filmen? Man vill inte befinna sig på de snofsiga föräldrarnas sida, men jag känner att de kanske har en poäng trots allt.

 

Paret separeras av föräldrarna, och något traumatiskt händer Adrienne. De möts igen kanske 25 år senare. (Emma Mackey är 26 och enda ansträngningen de gjort för att få henne att se äldre ut är att sätta upp hennes hår.) Jag tror att om jag läste om de älskandes återförening som ett manus, där jag kunde föreställa mig minspel med mera själv, hade det kanske inte varit så illa. Men Gustave stirrar som en seriemördare, tränger sig på, säger replikerna barskt, det finns inget tilldragande där. Karln är en röd flagga. Man får känslan att Adrienne, istället för att åter falla för ungdomskärleken hon aldrig glömt, söker sig till honom för att få någon sorts avslut men istället bara drar upp trauman igen, som någon sorts självbestraffning.

 

De få scener som faktiskt har ett romantiskt skimmer kan inte väga upp allt det här omedvetet toxiska jag förgäves hoppas att någon ska uppmärksamma.

 

Det är bisarrt att det här framhålls som romantiskt (titta på postern! titta på trailern!) och det tynger ner en film som kunnat vara en snygg men i övrigt lättförglömlig biopic.