Eileen 2023

Har du någonsin sett en film och inte riktigt vetat vad du tycker om den, men så ser du vem som ligger bakom när eftertexterna rullar och plötsligt faller allt på plats. Det var jag när jag såg “Eileen”.

 

“Eileen” är baserad på en debutroman av den amerikanska författaren Ottessa Moshfegh, som också har varit med och skrivit manus. Jag blev först medvetet om Moshfegh efter att ha snubblat över hennes andra bok “Ett år av vila och avkoppling”, som direkt blev en favorit.

 

Upplevelsen av “Eileen” var inte lika direkt. I ärlighetens namn kände jag egentligen till författarinnans inblandning i filmen, men hade lyckats glömma bort den detaljen när det väl var dags att sätta sig i biosalongen. Hade min uppskattning av filmen varit mer direkt om mitt minne varit intakt? Kanske. För filmen må kännas oklar, bitvis otydlig i sitt berättande, men det är också en typ oklarhet som Ottessa Moshfegh behärskar till fullo. Det handlar egentligen om oväntade idéer, ställda mot varandra, sedda genom ett bitvis drömskt filter. Det handlar inte om att förklara allt som sker.

 

Titelns Eileen spelas fint och mångbottnat av Thomasin McKenzie, som vi tidigare sett i den mer fullt ut drömska “Last Night in Soho”. Eileen Dunlop lever ett tråkigt liv i en sömnig stad, och bor ihop med sin alkoholiserade pappa (den oefterhärmliga Shea Whigham). Det är ett liv hon gärna drömmer sig bort från. När hon får en ny kollega, Anne Hathaways femme fatale-förföriska Rebecca, uppstår vänskap och attraktion och kanske finns en chans för drömmen att bli sann. Men bakom stängda dörrar händer saker som kan sätta stopp för allt.

 

“Eileen” har jämförts med Todd Haynes magnifika “Carol”, och det ligger en sanning i det. Ungefär samma tidsepok och en historia om kvinnlig vänskap som kanske, antagligen, är någonting mer. Det skulle inte alls förvåna mig om inspirationen är medveten.

 

Men i så fall är det en lika medveten lek med inspirationen.

 

För inledningsvis känns det som om filmen lite väl hårt försöker vara en ny “Carol”, en känsla som försvinner allt mer i takt med att vi lär känna Eileen Dunlop. Speciellt när historien tar en skarp och oväntad vändning mot slutet, sätts resten av filmen i ett nytt ljus.

 

Det finns sekvenser där Eileen fantiserar, där det är tydligt att hon fantiserar. Där något oväntat händer men vi direkt dras tillbaka till verkligheten. Fast det finns också scener som känns som en fantasi, eller som Eileens önskedrömmande, där vi lämnas ovetande om vad som verkligen hänt. Det är scener som jag tar för fakta medans de händer, men i efterhand inser att de är oundvikligt färgade av Eileen själv.

 

Nej, det är inte alltid lätt att veta vad som är sant eller falskt, men det är en tankeväckande och fascinerande resa att hänga med på.