El Camino: A Breaking Bad Movie 2019
Synopsis
Efter sin dramatiska flykt från fångenskap försöker Jesse Pinkman konfrontera sitt förflutna för att kunna få en framtid.
Info
Originaltitel
El Camino: A Breaking Bad Movie
DVD-premiär
12 oktober 2020
Digitalpremiär
11 oktober 2019
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Netflix
Längd
En djupt emotionell men stundtals överflödig epilog
"Breaking Bad"-skaparen Vince Gilligan ger Jesse Pinkman ett värdigt, efterlängtat och tillfredsställande avslut som kantas av störiga ojämnheter och frustrerande tillbakablickar. En blandad påse, minst sagt.
Vad hände egentligen med allas vår meth-magiker Jesse Pinkman (Aaron Paul) efter den förkrossande finalen på tv-sensationen "Breaking Bad"? Senast vi såg honom satte han sig i den nynazistiska psykopaten Todds (Jesse Plemons) svartröda Chevrolet El Camino och tryckte plattan i mattan efter en längre tid i brutal fångenskap. I backspegeln lämnade han ett liv kantat med personliga tragedier och mer fysisk och psykisk tortyr än någon människa rimligtvis kan hantera. Att se honom få en chans till ett nytt liv fyllde mig med hopp och katarsis, men en olycksbådande skugga vilade över det hela. Hur skulle han komma undan det enorma polispådraget? Om han väl lyckas med det konststycket, har allt han har utsatts för förstört honom för all framtid?
Vince Gilligans (skaparen av "Breaking Bad") nya Netflix-film "El Camino: A Breaking Bad Movie" är en epilog som besvarar just de frågorna. Berättelsen tar sin början precis där seriens femte final avrundades och vi möter en traumatiserad Jesse som är lika PTSD-plågad som fast besluten att överleva. Efter en dusch och en natts vila hos hans trogna vänner Badger (Matt Jones) och Skinny Pete (Charles Baker) ger han sig ut på jakt efter snabba pengar, nyckeln till den rena nystart han hungrar efter. Alla som har sett "Breaking Bad" vet dock att snabba pengar generellt har ett blodspår efter sig i den här världen och Jesse får snart erfara att det inte är helt lätt att skaka av sig sitt förflutna.
Att få se Aaron Paul ta sig an den här rollen igen är som inbitet "Breaking Bad"-fan djupt emotionellt tillfredsställande. Efter alla plågor och resor till helvetet önskar man Jesse stabilitet och trygghet med varenda cell i kroppen och den känslan finns där hela filmen igenom. Varje gång han tar onödiga risker eller närmar sig uppenbara faror kan man inte annat än våndas för honom och mala naglarna till småflisor. I vissa scener vill man bara skrika "för helvete Gilligan, låt honom bara vara nu, gör inte så här mot oss!" rakt ut. Den långa och brokiga historien man har med karaktären ger med andra ord berättelsen och känslospelet mycket bränsle, trots att det inte är filmen i sig som levererar det.
Ser man bara till det händelseförlopp som ryms i den här filmens 122 minuter långa speltid så lämnas tyvärr mycket att önska. Delarna som rör sig framåt i tid är generellt väldigt starka, men en betydande och alldeles för stor del av filmen ägnas åt tillbakablickar som jag känner är totalt onödiga. Jag antar att intentionen från Gilligans sida är både att friska upp minnet efter sex år utan "Breaking Bad" och samtidigt leverera fan-service i form av återvändande favoritkaraktärer. Problemet är bara att det inte fungerar, alls. För de som inte har koll på "Breaking Bad" kommer filmen antagligen inte vara särskilt effektiv oavsett, och för oss andra blir det bara överflödigt. Jag behövde varken få en hemläxa om de avslutande skedena i serien eller återbesöka Jesses förtryck och plågor i fångenskap. Det faktum att cameo-inhoppen av fansens favoriter varierar vilt i kvalitet hjälper inte heller till.
Med det sagt får jag ändå medge att "El Camino" lyckas få till en del sekvenser som landar på högsta "Breaking Bad"-nivå. Scenerna som utspelar sig i en nedgången svetsverkstad tillhör det absolut bästa jag har sett i filmväg hittills i år. Vince Gilligan omfamnar där de försiktiga western-influenserna som genomsyrade hela serien och gör något väldigt konkret och nästan ikoniskt av det, vilket gjorde mig smått knäsvag. De inledande scenerna där den outtalade men uppenbart villkorslösa kärleken mellan Jesse, Badger och Skinny Pete krossar ens hjärta är också helt fenomenalt bra. Hela vägen igenom är det dessutom tydligt att Gilligans filmskapande rent tekniskt har blivit bättre med åren, för här levererar han sin tveklöst snyggaste och mest episkt filmiska produkt hittills.
Den allra största behållningen är inte helt oväntat Aaron Paul, som bär hela filmen på sina (märkbart biffigare) axlar. Ärren som täcker stora delar av hans kropp och ansikte är ett konkret bevis på vad han har gått igenom, men det är ögonen som berättar den hjärtskärande historien om Jesse Pinkman. Paul balanserar på en knivsegg mellan förlamande nedbrutenhet och brinnande överlevnadsinstikt och är trovärdig i varje muskel, varje replik. Han har aldrig varit bättre eller mer drabbande än han är här.
Avslutningsvis är jag både nöjd och missnöjd med "El Camino" på samma gång. Pinkmans otroliga resa får ett värdigt och tillfredsställande avslut men den flashback-tyngda förpackningen frustrerar och försurar. Trots att upplevelsen är mestadels positiv undrar jag om det inte hade varit allra bäst att bara låta seriens slut vara ifred och lämna epilogen till tittarnas fantasi. Kanske är "Schrödingers Pinkman" ännu mer intressant än den som vi nu fick, den vi vet exakt hur det gick för.
| 12 oktober 2019 12:25 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (3)
Jag tror att man kan uppskatta filmen mer om man går in i den utan att förvänta sig för mycket (vilket självklart är oerhört svårt för alla diehard-fans). Om vi säger såhär: om du förväntar dig en storslagen uppföljare till BB så kommer du bli besviken. Filmen var endast menad att vara en epilog tror jag, vilket definitivt kunde förtydligats i filmens marketing. Det händer ju inte jättemycket genom filmen egentligen, och var Jesse trots allt slutar upp är rätt förutsägbart.
Något jag inte håller med Viktor om är att flashback-scenerna är helt onödiga, det känns för mig som en ganska stor överdrift. Flashback-scenerna är mer till för att illustrera alla hemska minnen som förföljer Jesse, och hur mycket han än idag lider av sina gamla trauman. Varje flashback är nödvändigtvis inte menad att tillföra någonting till handlingen i nutid som sådant, utan kanske mer att fördjupa Jesse som karaktär och få oss att relatera mer till honom. Jag kan dock hålla med om att det blir lite väl fullproppat, speciellt med den sista flashbacken i filmen.
Allt som allt var det ett värdigt avslut för Jesse, även om filmen kanske inte är särskilt spektakulär, som man kanske trodde att den skulle vara. 4/5 blir betyget från mig!
grymt skådespeleri och ett par nerviga scener, men känns som ett långt avsnitt av breaking bad. rätt meningslös. kunde varit en helt ny säsong
grymt skådespeleri och ett par nerviga scener, men känns som ett långt avsnitt av breaking bad. rätt meningslös. kunde varit en helt ny säsong
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu