Eldflugornas grav 1988

I krig är det barnen som drabbas hårdast. När det kommer till att göra film med det budskapet så har det aldrig gjorts lika hjärtskärande som i det här animerade dramat producerat av japanska Studio Ghibli. De är mest kända för sina fantasifulla barnfilmer av Hayao Miyazaki, men regissören Isao Takahatas verk från 1988 baserat på en novell från 1967 med samma titel är något helt annat.

 

En japansk by lever mot slutet av andra världskriget under ständigt hot om amerikanska bombräder. Den 14-årige Seita (Tsutomu Tatsumi) och hans yngre syster Setsuko (Ayano Shiraishi) bor där med sin mor. En natt blir de båda barnen föräldralösa och en kamp för överlevnad börjar. Det här är en film om krig som inte handlar om soldater eller politiker. Den följer människor för unga för att behöva vara ensamma i nöd utan hjälp från vuxna. Skildringen av krigets fasor håller inte tillbaka på blod och lik. Det här är inte lämpligt för barn att se.

 

När en film skapas så är det främst i manuset som karaktärerna och dramat levandegörs, och bilderna finns för att visualisera det som beskrivits där. Takahata har även skrivit filmen och han förstår detta. Samtidigt som tårkanalerna hela tiden bearbetas och, om tittaren inte har ett hjärta av sten, fylls så är inte allt nattsvart. Här finns vackra stunder av värme syskonen emellan. Denna centrala relation mejslas fram med kärleksfull hand. Iscensättningen tillåter varenda emotionell nyans och varje känslostark situation att få tid att beröra.

 

Animationen siktar inte på att radera intrycket av att det är just animation. Det här är konst och inte en uppvisning i teknik. Tecknad film och framför allt anime har egna visuella möjligheter som vanligt foto inte har och de tas tillvara. Det förvånar inte när Ghibli varit inblandade. De ständigt närvarande och för berättelsen viktiga eldflugorna blir små lysande under av skönhet på ett sätt som vanlig film aldrig hade kunnat fånga i bild med samma magi.

 

Färgerna har ett eget språk. Den här berättelsen kräver mer realism än om den hade byggt på fantasielement och därför används en färgskala med brunt och mörkgrönt i botten. Det passar när man pratar allvar. Sättet som karaktärerna rör sig har verklighetstrogen detaljrikedom med exempelvis skakande kroppar vid gråt, men det tar inte bort den asiatiska animeringskonstens särart. Det bästa exemplet är bombanfallen som skapar samma äkta panik som live action, men ändå har allt som fantastisk anime ska ha.

 

Röstskådespelarna har vad som krävs för att ge mänsklighet till de tecknade figurerna och lyfta ut dem ur bilderna och in i våra hjärtan. Samspelet mellan Tatsumi och Shiraishi ger syskonens band en rörande äkthet. Ljudbilden kompletteras av musik som både använder stråkar som rakblad på publikens själ och ger eufori till de lekfulla stunderna. Pianot spelar på våra känslosträngar med perfekt precision.

 

"Eldflugornas grav" är en plågsam film att ta sig igenom och näsdukarna tar slut snabbt. Den gör ont på ett djupt mänskligt plan och inte på ytligt Hollywoodvis. De här karaktärerna kommer att följa dig resten av livet. Takahata är en fulländad filmkonstnär och det här är fulländad filmkonst.