Elegy - Skönhetens makt 2008

Philip Roth är en aktad figur i litterära kretsar, hans namn brukar inte minst dyka upp när Nobelpriset kommer på tal även om han hittills gått bet. Det är hans bok ”The Dying Animal” som är grunden till den här filmen av den spanska regissören Isabel Coixet och det märks. Inte på så sätt att filmen är bokstavligt talat trogen boken, jag har inte läst en enda sida av Roth, utan för att filmen känns som en filmad bok på alla plan. Och det är något positivt i det här fallet.

Ben Kingsley spelar David Kepesh, en 64-årig universitetsprofessor som bor ensam i en flott våning på Manhattan. Han är framgångsrik, efterfrågad och i allra högsta grad nöjd med sitt eviga ungkarlsliv. Han är sin egen herre och är i full kontroll över sin tillvaro. Tills den dag då han faller för den unga, vackra studenten Consuela (Penélope Cruz) och allt förändras i ett slag.

De inleder en romans och efter en intensiv början börjar ålderskillnaden sätta griller i huvudet på Kepesh. Han blir rädd för att hon kommer att lämna honom för en yngre man och börjar följa efter henne i missriktade anfall av svartsjuka. Det står snart klart att det enda som står mellan honom och egentlig lycka är han själv.

Kingsley är fantastiskt bra som den intellektuelle professorn, en man som lyckas framkalla både empati och avsky från publiken genom sitt märkliga och ofta barnsliga beteende. Sist den gode Kingsley var i så här bra form var i ”Ett hus av sand och dimma” för några år sedan. Mer förvånande för min del var att även Penélope Cruz är strålande i rollen som den unga, kloka Consuela. Hon lyckas utstråla sexighet, intelligens med en medmänsklighet som den åldrande professorn saknar.

Tillsammans är de två filmens självklara motor och det är tack vare deras lysande spel som ”Elegy” inte faller samman under dess i ärlighetens namn ganska pretentiösa anslag. Gamle hippien Dennis Hopper gör en viktig biroll som professorns enda riktiga vän, och Peter Sarsgaard spelar Kepeshs arga och besvikna son som aldrig förlåtit fadern för att han lämnade familjen.

”Elegy” är en behaglig film att se, det är vackra New York-miljöer, flotta våningar och mysiga caféer som Kepesh rör sig i. Samtidigt genomsyras filmen av känslan av att något fattas, det finns en sorglig ton som löper genom filmens hela narrativ och blir allt starkare mot slutet. Men mest av allt är det en studie i av vad åldrande gör med en mans självbild. Coixets film är en befriande annorlunda och vuxen skildring av en person som inte riktigt klarar av att lita på någon annan än sig själv.