Elementarpartiklarna 2006

”Elementarpartiklarna” är baserad på en roman av den franske författaren Michel Houellebecq. Historien kretsar kring de två väldigt olika halvbröderna Michael och Bruno samt deras förhållande till andra människor. Uppväxta med en knappt närvarande mamma som ägnat sitt liv åt hippiekulturens utsvävningar, verkar Michael ha missat det mesta vad gäller mänsklig kontakt medan Bruno är besatt av att uppfylla sina begär.  

”Elementarpartiklarna” är alltså ett relationsdrama eller försöker på något smått förvirrande sätt vara det. För historien utvecklar sig inte mycket mer än till det stadium där det endast handlar Michaels problem med kvinnor och Brunos sexfixering.  För Bruno handlar det hela tiden om att få nästa fix i form av sexuella upplevelser och när han inte lyckas tar han till ganska drastiska metoder. Såsom när han antastar en kvinnlig elev på skolan där han arbetar som lärare. Bruno blir alltså i betraktarens ögon inget annat än en vandrande snuskhummer. Michael däremot verkar få det mesta serverat på silverfat men det enda som verkar stå i hans väg är hans egen feghet. Exempelvis pendlar han mellan kärlek och obeslutsamhet. En obalans mellan de två karaktärerna som gör historien alltför svartvit.

Ett relationsdrama brukar i första hand vara ute efter att beröra och för att kunna göra det behöver man oftast hitta en gemensam nämnare med betraktaren eller åtminstone inge en känsla av realism. ”Elementarpartiklarna” säger inte mycket. De stora hacken i filmen tycks mest bero på att regissören hoppat över en hel del sidor i historien i boken och det i sin tur orsakar stora förvirrande hopp för oss biobesökare. Dialogen blir en osammanhängande samling ord när det inte finns en klar historia att följa. Det är oftast det som är problemet med dramatiseringar och också här. Vad ska man egentligen ta med i filmen, vad är viktigt osv, osv. En avvägning som i det här fallet gör att betydelsefulla delar och detaljer går förlorade.

Själva karaktärerna i sig är överlag ganska bleka. Skådespeleriet går i många fall på ren rutin vilket är speciellt tråkigt när det kommer till Franka Potente, en av de duktigaste och mest framträdande tyska skådespelerskor idag. Man behöver inte gå långt tillbaka för att ha sett bättre insatser från hennes sida. Men tvivlet faller inte på hennes förmåga utan mer på filmens utformning. Inte heller resterande ensemble gör mycket mer än vad som krävs för att få en film att åtminstone fungera på vita duken.

”Elementarpartiklarna” är ett bra exempel på en film som faller på sin helhet. Olika delar av filmen fungerar för sig men det är helheten som ska säga och uttrycka något. Istället säckar filmen ihop helt när det inte finns något som flätar samman t ex historien med dialogen. Det hela börjar alltså med att vara en aning förvirrande. En förvirring som får en att spänna alla sinnen för att inte missa ett enda ord eller sekvens. Tyvärr övergår snart den här känslan av förvirring i en klarhet att filmen inte har mycket att säga, den har helt enkelt inget att missa. Som biobesökare är det alltså nästintill oundvikligt att i slutändan inte bli uttråkad. Därav förvirrande, intetsägande och trist.