Elf 2003

Detta är en film om att vara annorlunda och inte passa in. Men ”Elf” handlar även om identitet och sökandet efter sitt ursprung. Allt detta och en uppmaning om att stressa mindre och låta människorna runt dig, ta plats i ditt liv, gör detta till den ultimata julfilmen. Och ja just det, våga tro! På dig själv och på tomten, för han finns.

 

Buddy är ett människobarn som av en olyckshändelse hamnar hos tomtens nissar som bebis. När han växer upp blir det tydligt för alla, och till sist även honom själv, att han inte är som de andra. Han får av sin adoptivfar veta sanningen och ger sig därefter iväg på en resa från nordpolen till New York, för att leta reda på sin biologiska familj.

 

Tonen i filmen är lättsam och humoristisk och den visuella stilen är barnslig, men ändå väldigt charmig. Effekterna är enkla och även om känslan av wow helt uteblir, så ser nordpolens kulisser trivsamma ut och är sådär lite lagom icke trovärdiga, för att funka för både liten och stor. De snötäckta landskapen och fantasifulla figurerna skapar också en tydlig och väl beskrivande kontrast till hetsen i storstaden. Och även om mängder av människor trängs på stadens gator, är distansen dem emellan oändlig.

 

Jon Favreau har regisserat och Will Ferrell spelar alltså den välvuxna nissen Buddy, som ger sig ut i den stora vida världen på jakt efter sin härkomst. Detta är egentligen en av Ferrells första större huvudroller och trots att han inte har en enorm palett av uttryck att variera mellan, så räcker de få han har, gott till detta. Farrell har en konstant häpen min, och den passar utmärkt till rollen, då ju Buddy är som ett truligt vuxet barn. James Caan är hans biologiska pappa Walter, och jag tycker om den inre resan karaktären gör, i mötet med sin, på många sätt, rätt speciella son. 

 

”Elf” är en rolig och stämningsfull julfilm för hela familjen. Den är inte den bästa i sin genre, men ändå faktiskt bättre än jag mindes den som. Den underhållande historien om utanförskap och ursprung berättas med glimten i ögat. Och även om mycket är relativt anspråkslöst, så lyckas filmen beröra med sina fina juliga budskap om acceptans och inkluderande, vilket vi utan tvekan behöver mer av i den kalla tid vi lever i.