Elle 2016
Synopsis
Michèle blir angripen i sitt hem av en okänd förövare som förändrar hennes liv för alltid. När hon beslutsamt spårar upp mannen, dras båda in i ett rafflande spel som när som helst kan spåra ur.
Info
Originaltitel
Elle
Biopremiär
13 januari 2017
DVD-premiär
14 augusti 2017
Språk
Franska
Land
Frankrike
Distributör
Sony Pictures
Åldersgräns
15 år
Längd
Verhoeven är ute efter att göra oss obekväma och väcka anstöt
Regissören Paul Verhoeven frammanar både respekt och avsky i sitt framställande av misshandel, våldtäkt, kåthet och trassliga familjerelationer – allt i en salig röra. En fantastisk Isabelle Huppert håller ihop det hela, och för den som inte backar för det stötande är ”Elle” en intressant film att se, och som är säker på att inte lämna någon oberörd.
Det är inga många filmer som klarar av konststycket – om det nu kan kallas så – att blanda våldtäkter med humor. Spanske regissören Pedro Almodovar gjorde det på sitt sätt i ”Kika”. Holländska Paul Verhoeven (”Basic Instinct”, ”Showgirls”) kör i ”Elle” en annan taktik genom att få skrattet att fastna i halsen, när de högljudda sexljuden i filmens intro ihop med kattens uttråkade uppsyn visar sig vara allt annat än en komisk situation.
Genom att läsa detta är ni antagligen bland dem som slipper sitta och skämmas i biomörkret av att ha fnissat på helt fel ställe. Varsågoda! Men det är annars en tydlig indikation av vad filmskaparna vill att publiken ska känna när de ser ”Elle”. ”Obekväm” är bara förnamnet. ”Anstöt” är också ett rätt passande ord.
Michèle (Isabelle Huppert) blir i alla fall attackerad och våldtagen i sitt hem. Filmen följer sedan när hon fortsätter sin vardag samtidigt som hon försöker ta reda på vem förövaren är – utan att blanda in polisen.
”Elle” kastar sig mellan genrerna. Mest är det en drama strösslad med svart humor, men här finns även tydliga thrillerdrag med ”hoppa till”-effekter. Handlingen skulle också kunna beskrivas som spretig, där vi får ta del av hennes relation till sin son och hans gravida flickvän – ”den där psykopaten” enligt Michèle, hennes vänstrande med en väninnas make, hennes attraktion till den mycket yngre grannmannen, samt hur illa de anställda unga killarna på hennes företag (som producerar sex- och våldsexploaterande spel) tycker om henne.
Ibland när filmer inte kan bestämma sig för vad de vill vara kan det kännas hoppigt och otydligt, men i ”Elle” är det snarare befriande att inte kunna placera in filmen i ett fack direkt, även om just thriller-bitarna känns vansinnigt malplacé i resten av sammanhanget. Det som ändå gör att verket hålls ihop är en strålande insats av Huppert. Hennes Michèle är en kvinna som man absolut inte vill vara, och som ofta inte ens verkar vara särskilt sympatisk, men som man på något sätt ändå gillar som karaktär.
Michèle verkar ha en sådant skönt blasé inställning till allt som händer, och är i det närmsta affektfri i det hon gör – oavsett om det är att berätta för vänner och exmake om överfallet mitt i en trevlig middag, eller när hon kvaddar samma exmakes bil och påpekar att ”det syns ju knappt”.
På det sätt som ”Elle” är utförd påminner det snarast om en observerande film där handlingen inte leder till något speciellt utan att vi snarare får ta del av karaktärernas liv under en bestämd tid. Med tanke på hur mycket obehag som skildras är det verkligen en bedrift att skapa en slags vardaglig känsla kring detta.
Men även om jag imponeras av modet som Verhoeven visar i att våga vara stötande, så går det för långt även för mig när misshandel återges som något upphetsande. Det finns för mycket våld mot kvinnor i världen för att det ska vara okej att framställa knytnävsslag i ansiktet som något man skulle kunna gå igång på.
Jag har full förståelse för dem som inte vill se ”Elle” alls av den anledningen och det är svårt att sätta betyg på en film som har såna ögonblick av avskyvärdhet och andra av briljans: Är det rätt med en avskräckande etta, eller en mittemellan-trea för att visa på både och, men som också riskerar att vara totalt intetsägande?
När det kommer till kritan är ”Elle” ett intressant vågspel med, för det mesta, mycket att uppskatta. Och har du läst hela vägen hit får du dessutom se dig själv som ordentligt varnad.
| 14 november 2016 08:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (2)
Väldigt konstig film med en skum kvinna i huvudrollen. Inte direkt spännande att följa utvecklingen.
Franska Elle, är en drama-thriller utan dess like. Aldrig förr har man tvekat på om både antagonisten och protagonisten kan vara av samma onda virke, vem är mest psykopat? Kvinnan som blir överfallen och våldtagen i sitt hem, eller mannen som utgör brottet?
Vid första intrycket är det en självklarhet, men vad händer när offret vägrar anmäla händelsen och sakta men säkert dras in i en mycket farlig katt-råtta-lek med sin förövare??
Mycket speciell film, man har både en nyfiken och en obehaglig magkänsla genom hela filmen, fantastiskt foto med en grym insats av Isabelle Huppert och en klar värdig Oscarsnominering till bästa kvinnliga huvudroll, hoppas hon tar hem den :)
Även om filmen är välgjord är vissa delar av filmen otroligt sega och den svackar i tempo och engagemang därför får filmen en godkänd men inte högre betyg än en 3a...
Cast:Laurent Lafitte, Anne Consigny, Chistian Berkel mfl..
AAA
Andra kritiker (4)
"Isabelle Huppert balanserar sin komplexa offerroll med iskall briljans."