Emil & Ida i Lönneberga 2013

På gården Katthult i Lönneberga bor syskonen Emil och Ida med sin familj. Väna mamman lagar mat och stränga pappan blir förgrymmad på sin ena unge och skickar honom till snickarboan för att sona sina hyss. Emil är snabb och springer ofta dit redan innan pappa hunnit ropat hans namn (Eeemiil!) medan Ida önskar att också hon kunde busa ibland, för det verkar ju vara så kul.

Men hyss är inget man hittar på, förklarar storebror pedagogiskt för sin lillasyster, utan de bara blir. Man vet dessutom oftast inte ens att det man gjort är hyss, förrän efteråt. Historien bygger på några av Astrid Lindgrens böcker om Emil, illustrerade av Björn Berg. Filmen är verkligen mycket vackert om än rätt enkelt animerad. Tre eller fyra separata berättelser är ihopsatta till en fungerande helhet med bra flyt och lagom högt tempo.

"Emil och Ida i Lönneberga" är bara drygt 60 minuter lång vilket faktiskt är alldeles tillräckligt för de yngre barnen som är den huvudsakliga målgruppen. Min snart femårige son Milo är med mig på visningen och han liksom flera andra medhavda småttingar ute i salongen sitter väldigt tysta och uppmärksamma under hela filmens gång. De skrattar när pappan får en skål raggmunkssmet över sig och verkar lagom förfärade när hans tå hamnar i råttfällan. Det finns även några lättsamma pekpinnar om uppförande och andra väsentligheter för de mindre, vilka varvas med fint budskap om att inte döma någon bara för det hen gör, utan istället se till vem hen också är.

Ida tar lite mer plats denna gång och får till och med pryda filmens titel. Men tydligt är att det trots allt också idag handlar om Emil i första hand. Så är det ju i original och så får det vara. Även om mycket som vanligt vill ha mer och jag gärna hade sett att Ida fått ta några steg till framåt.

60 minuter räcker i slutändan också för mig. För en aning långrandigt blir det med hyss på hyss... och så ett till i kölvattnet på det föregående. Det som ändå känns rätt uppfriskande efter ett antal turer till snickarboan och lika många täljda trägubbar senare är att det inte verkar finnas någon egentlig antydan till förändring i Emils beteende. Såklart åtföljs hans handlingars konsekvenser av lättare funderingar och en utveckling kommer säkerligen komma någon gång. Men just nu är han mest bara som han är - ett helt normalt och busigt barn som inte gör någon något ont. Han är en godhjärtad liten rebell som vill väl men på vägen råkar göra lite fel ibland.

Att höra Astrid Lindgrens varma berättarröst till Georg Riedels melodier känns tryggt och hemtrevligt, liksom även det mesta andra i sagan. Jag kan uppskatta att gamla godingar dammas av och presenteras för ny publik så som de faktiskt är. "Emil och Ida i Lönneberga" innehåller således inte så mycket nytt egentligen, vilket inte alls är något negativt. Tvärtom.