Emily 2022

Den udda fågeln Emily Brontë (Emma Mackey) bor med sin far och sina syskon på en prästgård på Yorkshires vackra heder. Hon är intelligent och har huvudet fullt av berättelser, men är också en ensamvarg som har också svårt att passa in med andra människor, folk i stan pratar om hur märklig hon är. Emily åker för att studera till lärare som sin ordentliga syster, men bryter snart ihop och får återvända hem. Där lever hennes bror Branwell rövare, och hennes far, byns präst, har skaffat en stilig, ung adjunkt, som visar sig kunna erbjuda lite inspiration till Emilys berättelser.

 

Frances O’Connors debutfilm ”Emily” är en blandning av biopic och fantasi, vilket jag tror tekniskt sett gör att den kvalificerar sig som fanfiction. De flesta biopics brukar förstås ha inslag av hittepå, men ”Emily” kan fabulera fritt av den enkla anledningen att vi vet helt enkelt inte så mycket om henne. När Emily Brontë dog bara 30 års gammal lämnade hon inte särskilt mycket korrespondens eller dagböcker efter sig att ge inblick i hennes inre liv. Hon var väldigt blyg, hade få vänner utanför familjen och var ogift. Hennes enda roman ”Svindlande höjder” anses nu vara ett av den engelska litteraturens viktigaste verk.

 

”Emily” handlar mycket om vad som kan tänkas ha varit bokens inspiration. Hedarnas skönhet. Hennes samtal och upptåg med brodern Branwell som sjunker djupare ner i missbruk, är komplicerade, charmerande och allt mer deprimerande. Och förstås att ha en liten utomäktenskaplig affär med en stilig prästadjunkt.

 

Det är som sagt omöjligt att veta om Emily Brontë hade en älskare, men så vitt man vet – förmodligen hade hon inte det. När man bestämmer sig för att fantisera kring någons liv så här känns det som den enklaste möjliga vägen att ge en kvinna en formativ romans. Hur annars får man inspiration? Det krävs en man.

Det är kanske lätt att anta att om en person skriver väldigt bra om passion måste de ha varit med om den personligen. Men det finns också gott om personer som skriver väldigt bra om rymden utan att ha lämnat atmosfären.

 

Romansen är ganska standard, den kommer inte i närheten av ”Fleabag” i kategorin Sexuell Kemi med Präst men det finns absolut stunder där attraktionen mellan skådespelarna är påtaglig. Det spelar tyvärr ingen roll hur väl agerad romansen är när jag önskar att den bara inte var en del av filmen. Kan en kvinna få vara kreativ, ha ett rikt inre liv och vara ungmö? Jag misstänker, cyniskt, att filmen inte hade blivit gjord utan romansen. Det är vad genren kräver - en korsett måste sexigt snöras upp innan historiedramat är över. Men kanske hade det kunnat gå att göra ett mellanting, ett avslöjande att relationen bara varit en fantasi hade passat filmen bättre.

 

Men förutom den irriterande romansen och aningen för mycket melodrama till slutet finns det mycket att uppskatta med ”Emily.” Castingen är överlag utmärkt, och Emma Mackey är utsökt i huvudrollen. När en vacker ung kvinna ska spela ”märklig” glider det lätt in i manic pixie dreamgirl-territorium eller blir en depressions-kliché, men Mackey navigerar runt det med lätthet. Föreställer mig att hon blir nominerad till en Oscar, men någon annan vinner denna gång.

 

Filmen är vacker, O’Connor utnyttjar hedarnas skönhet men också det förrädiska brittiska vädret. Stundtals slår den över i full gotik vilket jag önskar att den gjort mer. En liten detalj, men jag uppskattar verkligen att kvinnorna tillåts ha mörka ringar under ögonen utan att det symboliserar att de är döende.

 

Men det som framför allt kommer att följa med mig är porträtten av krångliga syskonrelationer. De fyra Brontë-syskonen som överlevde till vuxen ålder hade många privilegier, men levde trots det svåra liv med många förluster. De älskar varandra men ibland finner de varandra outhärdliga. Filmen visar utmärkt närheten och avståndet mellan dem, hur de har roligt och driver varandra till vansinne, eller framför allt bara inte riktigt når varandra.

 

”Emily” tar inga större risker, men levererar något kompetent, vackert och intressant. Det är en sån där film som trots brister gör en intresserad av vad alla inblandade kommer att hitta på härnäst.