Emma 2020

Stillbildsfotografen och musikvideofilmaren Autumn de Wilde har lagt kameran på hyllan inför sin regidebut i med detta. Och vilken tur för oss! Hon gör ett bra jobb och jag hoppas innerligt att hon fått mersmak för filmskapandet.

 

Vi får alltså möta Emma, en vacker, intelligent och rik ung kvinna som bor tillsammans med sin far på en herrgård, någon gång på 1800-talet. Emma matchar vänner och bekanta med lämpliga kavaljerer, men har inga planer på att själv gifta sig. Känslor har dock en jobbig tendens att uppstå även när vi själva inte uppmuntrat dem. Något som Emma förskräckt får erfara. Saker blir inte lättare när hon upptäcker att hon plötsligt är en del av ett potentiellt triangeldrama.

 

De Wilde har samlat en otrolig ensemble som gör, de numera hyfsat kända, karaktärerna absolut rättvisa. Förutom den lysande Anya Taylor-Joy (”The Witch” 2015) i titelrollen, tycker jag mycket om Bill Nighy som hennes skört hypokondriske fader och Mia Goth som den naiva väninnan Harriet. Den som dock verkligen sveper undan mina fötter är Johnny Flynn som grannen och ”bara” vännen George Knightley. Flynn är sin karaktär med värme och sådan övertygelse att jag hädanefter kommer ha svårt att kalla honom annat än Mr. Knightley.

 

Manuset av Eleanor Catton är välskrivet och väldigt troget sin förlaga. Vi känner igen historien och personerna från både boken, men också de tidigare filmatiseringarna. Det är inte mycket som lagts till vad gäller händelser eller karaktärsdrag och ibland känns det något tillrättalagt. Ändå finns några sköna småfräcka sekvenser här och var, som kittlar igång fantasin och gör historien lite mer levande.

 

Som sig bör i en klassisk Austen-filmatisering är omgivningarna också i denna otroligt vackra, och utomhusmiljöerna närmast överdådigt prunkande. Det blir dock lite för mycket av det goda emellanåt. Man vill inte släppa de pråliga bakgrundsdetaljerna med blicken vilket medför att det som händer i förgrunden tappar en aning av sin magi. Fotografen Christopher Blauvelt gör samtidigt ett mycket fint jobb med att dämpa det storslagna genom att frekvent varva större vyer med nära bilder. Därigenom tillför han dessutom en intimitet till helheten som jag välkomnar.

 

De färggranna kostymerna av Alexandra Byrne är också de fullkomligt bedårande. Det är ett synnerligen omsorgsfullt hantverk bakom de vackra plaggen, som är prydda med olika mönster och skiftande textur. Vad gäller kostymen så finns där en stark tveksamhet. Och det är valet av kläder till en grupp skolflickor som i klunga syns titt som tätt i periferin. De är klädda långa röda mantlar med tidsenliga ljusa bredbrättade hattar på sina huvuden. I dessa ”The Handmaid’s Tale”-tider är det antingen en enorm miss eller ett statement, som inte riktigt passar in i Austenland. Eller, gör det kanske just det?

 

”Emma” anno 2020 är i slutändan en underhållande och härlig romantisk dramakomedi om kärlek, vänskap och lojalitet. Och jag lovar, inget Austenfan kommer bli besviket av detta.