Emmas lycka 2006

Emma (Jördis Triebel) lever någorlunda lycklig men ensam på en idyllisk men samtidigt mycket smutsig gård som har tillhört hennes släkt i generationer. Jobbet som grisuppfödande bonde är dock inte tillräckligt lönsamt, Emma dras med stora skulder och hotet om att få sin bostad utmätt. En sen kväll, precis som i en reklamfilm för Gevalia, kraschar Max (Jürgen Vogel) med en stulen Jaguar utanför hennes hus. Han är döende i cancer och på väg till Mexico, med sin kollegas tjocka sedelbunt i fickan.   

För att undvika en sammanstötning med polisen och sina frågvisa vänner, väljer Max att stanna kvar på gården en tid, något som Emma inte misstycker till. Och föga förvånande uppstår det så småningom ett tycke mellan de två huvudpersonerna, varpå båda kommer till insikt om att det är bättre att älska och förlora än att inte älska alls.

”Emmas lycka” bör, utan någon större diskussion, räknas till genren feel-good, då filmen innehåller en dos romantik, en dos komik och, givetvis, en dos sorg. Sådana filmer fyller en viktig, om än många gånger underskattad, funktion: de ger sina åskådare (och då tänker jag på dem som valt att se filmen ifråga frivilligt och inte blivit släpade till biosalongen av sina flick-, pojk- eller andra vänner) möjligheten till att spendera omkring hundra minuter på ett trivsamt sätt. Samtidigt brukar filmer av detta slag lida av en enorm brist på originalitet. Både vad gäller intrigens utformning och det presenterade budskapet. Att i film efter film få se och höra om hur viktigt det är att ta vara på livet, helst tillsammans med någon annan av människosläktet, anser jag vara tröttsamt och med tanke på hur vårt samhälle ser ut idag, föga givande. 

”Emmas lycka” skiljer sig dock från många av sina föregångare på två punkter, språket och produktionsbakgrunden undantagna. För det första ger den oss biobesökare en stark och väl framförd kvinnoskildring, vilket förmodligen kommer få den genusintresserade delen av publiken att jubla, och för det andra låter filmen historien utspela sig bland vanliga dödliga karaktärer som inte blivit färgade av Hollywoods ideal. Och detta tycker jag att filmmakarna skall ha en eloge för.

Tyvärr medförde min ideologiska ståndpunkt att jag redan från början blev lite avogt inställd till en av dramats huvudpersoner och jag hade därmed inledningsvis svårt att leva mig in i denna människas öde. Men detta är en högst partisk anmärkning från min sida och förmodligen bör ni som läser denna text inte fästa någon större vikt vid denna. Av större allmänt intresse är att de skämtsamma inslagen inte alltid är så skämtsamma som personerna bakom filmen sannolikt tänkt sig. Återuppvärmd och buskispräglad komik drar, i mina ögon, alltid ner ett betyg. Men frånsett detta kan jag inte förneka att filmen är sevärd, för dem som tycker om genren och inte drabbas av negativt laddade rysningar då de för oräkneliga gången i rad uppmanas att fånga dagen.