Empire of Light 2022

Om du älskar film, den gemensamma bioupplevelsen med främlingar i mörker, vackra gamla salonger med så mycket historia i väggarna, doften av färska popcorn och ljudet av projektorn som får stillbilder att leva och skapar illusionen av magiska drömmar på vita duken, missa då inte Sam Mendes nya film - en hyllning till allt det vi håller kärt (och ibland tar lite för givet?).

 

”Empire of Light” utspelar sig i en brittisk kuststad i början av 1980-talet. Mer specifikt på den anrika biografen Empire, där vi får dyka ner i några livsöden hos de anställda. I centrum står Hilary (Olivia Colman), en medelålders manager som enbart verkar leva för sitt jobb - även om hon själv aldrig hinner se de filmer som visas - och nye biljettkillen Stephen (Micheal Ward), som kommer att bli den ensamma kvinnans otippade vän.

 

I takt med att den professionella fasaden plockas ned visar sig båda vara sårbara inför varann, och det avslöjas bit för bit vilka vardagsproblem som tynger dem. Hon kan inte längre dölja sin mentala ohälsa som hon försöker hålla i schack med piller. Han, som ung svart man i oroliga tider i Storbritannien, möter dagligen på fördomar och rasism. Trots åldersskillnaden och att de kommer från vitt skilda världar uppstår det ömma känslor mellan dem, fint ackompanjerade av Trent Reznor och Atticus Ross pianomusik. Stephen och Hilary blir en ljuspunkt i varandras tillvaro, antagligen mer medvetna än vad de väljer att visa om att den hemliga romansen inte kan hålla i längden.

 

Med en biograf som spelplats hade jag egentligen väntat mig lite av en annan film. Gärna ännu mer av en grandios hyllning till filmens och berättandets kraft? När Hilary tidigt bjuder in Stephen till de låsta övervåningarna där salong 3 och 4 för länge sen slog igen, och där den en gång vackra restaurangen med ljuv utsikt över havet nu enbart besöks av vilsna duvor, räknar jag skarpt med en tjusig upprustning i ”Cinema Paradiso”-stuk, där biografen återfår lite av sin forna glans. (De nöjer sig dock med att måla om foajén inför en pampig galapremiär av ”Triumfens ögonblick”.)

 

Olivia Colman är som hon ofta är, magisk. Hon tacklar ännu en komplex roll, inte olik den trasiga och plågade kvinnan vi mötte i ”The Lost Daughter”. En ny Oscarsnominering låter både fullt rimligt och välförtjänt. Motspelaren Micheal Ward (som känns igen från ”The Old Guard” och ”Small Axe”) skiner vid hennes sida som den godhjärtade och spontana cineasten - Ward är en blivande stjärna som kan få sitt stora genombrott här.

 

I periferin hittas också biografchefen Mr. Ellis (Colin Firth), och den nitiske maskinisten Norman (Toby Jones). Deras egna historier gör mig också nyfiken. Tyvärr förblir de, liksom biografen Empires nedgångna övervåning, halvt outforskade trots hintar om något mer. Jag tänker att en miniserie hade kunnat göra mer med den otroligt mysiga, vackra miljön och den glada skara biofantaster som befolkar den - inte minst den unga personalen som har ett härligt samspel. En längre speltid hade också låtit regissören Sam Mendes att utforska flera av de trådar som förblir något lösa när filmen knyts ihop i slutet. Den når inte hela vägen dit den vill.

 

Men trots mindre brister i Mendes manus vet man att man kan lita på hans regi och hantverk. Regissören bakom filmer som ”1917” och ”Revolutionary Road” har gjort en varm och bitterljuv kärlekshistoria, återigen tjusigt fångad av filmfotografen Roger Deakins. En sentimental verklighetsflykt till en annan plats och tid, som lämnar mig omskakad med många känslor att sortera efteråt. Så mycket sorg och skönhet döljer sig här. Precis som en biofilm ska vara.