En dag 2011

Emma (Anne Hathaway) och Dexter (Jim Sturgess) träffas samma kväll de tar examen från universitet och hamnar i säng där saker och ting inte går som planerat. De bestämmer sig för att vara vänner och träffas samma dag varje år. Under tiden blir den självsäkre Dexter en populär TV-stjärna omringad av vackra kvinnor medan den intelligenta Emma kämpar för att hitta jobb och kärlek. Åren går och både deras liv och relation förändras ju äldre de blir.

Det hade varit lätt att avfärda den som ännu en meningslös kopia av "När Harry mötte Sally" men nu har "En dag" en stark förlaga, David Nicholls (som även skrivit manus) populära bok, att förlita sig på. Och visst här finns några smarta poänger och iakttagelser när det gäller könsroller, vänskap, relationer och kärlek om än inget revolutionerande man inte sett förut. Däremot är det alldeles för förutsägbart och slentrianmässigt, och trots att filmen utspelar sig i Storbritannien så märks den lite kladdiga amerikanska produktionen väl.

Ett stort problem är att man aldrig helt tror på eller bryr sig om karaktärernas historier. Ibland undviker man galant vissa förödande klyschor men lika ofta kliver man rakt ner i dem. Man känner av naturliga skäl mer för Emma, den klassiskt otursförföljda, nördiga och kämpande arbetarklasskvinnan, fånigt nog utrustad med glasögon och risigt hår så vi ska förstå hur misslyckad hon är. Dexter förblir dock en osympatisk skitstövel nästan filmen igenom, även när han lär sig av sina misstag och - alldeles för sent - får ett samvete.

Skådespelarna förtjänar dock ingen av skulden. Hathaway, som i seriösa sammanhang bevisat sig vara en pålitlig skådespelerska, klarar den brittiska accenten fint och har en naturlig känsla för genren även om det envist känns som man sett henne spela samma roll förut. Sturgess (som senast sågs i underskattade "The Way Back") är lika bra han men bör kanske välja sina filmer noggrannare i framtiden. Vad gäller Patricia Clarkson, som Dexters cancersjuke mamma, hoppas vi att hon får en paus från den tröttsamma vis-mor-stereotypen (detta är hennes andra bara i år!).

Filmen tar sig lite efter första halvan och byter bana ett tag där det ser ut som om man på riktigt menar allvar mot slutet, då man plötsligt envist ska slänga på en dramatisk tvist för att kunna avrunda mer i dur så att romcom-publiken får sitt lyckliga slut. Jag har inte läst den väldigt populära boken filmen bygger på men kan ana att man hade mer att säga där än i filmversionen, som i ojämnt tempo serverar historien utan möjlighet att läsa något mellan raderna eller uppfylla några större känslosamma ögonblick. Stjärnorna gör bra ifrån sig men förtjänar ett bättre manus.