En dag och en halv 2023

Den svenska sommaren är som hetast och svetten rinner om patienterna som väntar på sin tur i väntrummet på en vårdcentral. En man kliver med bestämda steg in i rummet och kräver att få träffa en kvinnlig anställd. Det blir början på en lika farlig som känslosam resa för gisslantagaren Artan (Alexej Manvelov), hans fru Louise (Alma Pöysti) och polisen Lukas (Fares Fares).

 

Trots att grundstrukturen i det verklighetsinspirerade manuset av regissören Fares Fares och Peter Smirnakos känns igen från andra gisslanskildringar så är filmens egentliga berättelse det som har utspelat sig innan Artan blev så desperat att han tog till pistolhot. Det som händer emotionellt i kommunikationen mellan tre människor som är fast i en trång bilkupé är drivmotorn. Med fokuset varje sekund lagt på dessa karaktärer utan minsta parallellhandling exempelvis på polisen som bevakar dramat utifrån dominerar känslan av kammardrama den största delen av filmen. Klaustrofobin i den begränsade miljön är starkt fångad.

 

Vartenda ord i den enormt välskrivna dialogen sitter där det ska. Kommentarer kring rasism och psykisk ohälsa vävs ihop med dramat och ger filmen extra tyngd. Att man låter detta bära filmen utan att lätta upp atmosfären med annan spänning än den som själva scenariot i grunden ger eller actionladdat adrenalin gör den till mycket mer än underhållning. Kortegen av bilar bestående av en gisslanbil och en lång rad polisbilar slingrar sig i hypnotiskt tempo fram genom landsbygden utan spektakulära jakter.

 

Den här typen av drama kräver givetvis skickliga skådespelare som ger all dialog trovärdighet och porträtterar djupet i sina karaktärer för att engagera. Artan är den karaktär som är i stort sett hela filmen viktigast för dramatiken och även den mest komplexa. Manvelov ger hjärtskärande intensitet till all ilska, rädsla, desperation och kärlek som finns i rollen. Fares spelar Lukas med det orubbliga lugn som hans karaktär behöver ha, men låter oss mycket skickligt med små medel ana kaoset under ytan. Pöysti ger kraftfullt uttryck till Louises skuldkänslor kring sin del av det som hänt i det enormt såriga förhållande som vi bevittnar efterspelet till.

 

Filmens starkaste sekvenser är de när det visuella och det vi hör möts med perfekt emotionell harmoni. När skymningssolen mjukt belyser alla detaljer i bilen medan en visa nynnas i vaggande ton är det hypnotiserande. Ännu mer oförglömlig är en scen när bilen glider genom landskapet som ges tid att filmas på vackraste sätt medan vemodet är tungt och förstärks av en väl vald ballad på stereon.

 

"En dag och en halv" är Fares debut som regissör i fotspåren efter sin bror Josef. Den är imponerande stabil och ger inte för en sekund annat intryck än att han gjort flera filmer innan. Jag ser med spänning fram emot vad han tar sig för i sitt nästa verk.