En enkel till Antibes 2011

Jag ryggar oftast instinktivt bort från höstfilmer med titlar som innehåller namn på sydeuropeiska orter: ”En sydfransk affär”, ”Under Toscanas sol” eller ”Möte i Toscana” (i det fallet säkert orättvist då Binoche vann pris i Cannes för sin roll). Men ser jag en till ”livsbejakande” film med vin och älskog i månljuset om en författare med skrivkramp som hittar ny inspiration och passionerad romans i Sydeuropa á la ”När hjärtat blir varmt” så kommer jag få utslag.

Kanske är jag lika dum som de som av princip aldrig ser gamla filmer, men jag erkänner åtminstone min trångsynthet och är beredd att ompröva min inställning.

Lika reflexmässigt brukar jag rygga mig väck från filmer regisserade av Richard Hobert, precis som Joel Schumacher för mig alltid kommer vara mannen som gav Batman bröstvårtor i "Batman & Robin" så är Hobert mannen som lät Persbrandt springa runt i peruk i medeltidsfadäsen ”Tre solar”. Jag gick följaktligen in i salongen för att se Hoberts första film på fem år, ”En enkel till Antibes” med antagandet att inget skulle vara nytt under solarna i Richard Hoberts värld, men kom ut på andra sidan – klart positivt överraskad.

Sven-Bertil Taube spelar här pensionären George som får ett sällsynt besök av sina två vuxna barn Johan (Dan Ekborg) och Susanne (Malin Morgan) i samband med sin födelsedag. Gammal och virrig av alla piller tror George att de sjunger för Johan; ”Tänk att du blivit så gammal Johan, du ser inte ut som 73.”

”Du är rolig du pappa...” svarar Johan.

”Ja, med barn som er måste man ha humor.” Och det ligger något i det George säger, för trots att syskonen ser på sin pappa som en snurrig gammal gubbtjyv så är han tillräckligt klar för att förstå att målet med deras besök inte var kaffe och tårta, utan att få honom satt på ett hem och lura honom att sälja det stora huset, utan att själv få några pengar.

En annan som trott sig lura gamle George är hans hemhjälp Maria (Rebecca Ferguson) genom att stjäla från honom, men George har bättre koll än vad folk tror. Han lovar att inte gå till polisen om hon hjälper honom med hans plan, att överraska barnen och komma närmare drömmen att återförenas med sin förlorade franska kärlek i Antibes.

Det som först överraskar mig är filmens så uppfriskande lågmälda ton. Hobert lyckas fint med att sätta stämningen i denna finstämda historia som lämnar stort utrymme åt sina skickliga skådespelare. Sven-Bertil Taube och Iwar Wiklander känns helgjutna som gamla vänner och är härligt gubbiga. Visst är Hobert inte de subtila gesternas regissör, ibland blir det lite övertydligt men hjärtat sitter åtminstone på rätt ställe.

Upplägget känns igen från Ingmar Bergmans mästerverk "Smultronstället", en envis gammal envis man som ger sig ut på en resa och tvingas rannsaka sina livsval och spöken från förr, samtidigt som han bildar en vänskap med en ung fröken med skinn på näsan (här välspelad av Rebecca Ferguson). Även om Hobert inte är någon Bergman så skildrar hans lilla film livet och åldrandet på ett värdigt och fint sätt med både humor och värme.

Om inte annat så är ”En enkel till Antibes” sevärd på grund av att man får se Sven-Bertil Taube röka gräs och svamla om 1968 tillsammans med Torkel Peterssons begravningsentreprenör i skepparkrans. Så, Richard Hobert, jag tackar för att du utmanat mina fördomar och lyfter på kritikerhatten, för det här gjorde du bra. Välkommen tillbaka!