En förtrollad romans 2005

Isabel Bigelow är en riktig häxa. Ja, alltså, inte att hon skulle vara otrevlig eller så. Hon härstammar från en familj av häxor och trollkarlar, men nu har hon tröttnat på det magiska livet. Isabel skaffar sig en alldeles vanligt hus i en charmig amerikansk förort och lovar sig själv att aldrig mer använda magi. Men det är lättare sagt än gjort när det visar sig att så många av vardagens (för henne tidigare helt okända) problem blir betydligt enklare med en trollformelbok i bagaget och en kvast som färdmedel.

Jack Wyatt är tv-producent som planerar att damma av den gamla populära sitcomen ”Bewitched” (inte att förväxla med TV3:s ”Förhäxad” som på engelska heter ”Charmed”…) och spela in en nyversion med sig själv i en av rollerna. När han, på jakt efter den nya huvudrollsinnehavaren Samantha, möter Isabel, har han ingen aning om hur kusligt perfekt hon är för rollen.

Nicole Kidman är en grym och mångsidig skådespelerska, men min uppfattning har alltid varit att hon ska hålla sig borta från komedier (speciellt såna som handlar om häxor). Mångsidig är dock inget ord som passar in på Will Ferrell. Liksom Jack Wyatt försöker stjäla rampljuset i tv-serien och själv blir den stora stjärnan istället för Samantha, är det nästan pinsamt hur Ferrell gör detsamma i filmen. Han spelar över så som bara han och Jim Carrey kan, vilket blir mer pinsamt än kul. Den här mannen bör nog hålla sig borta från film överhuvudtaget (önsketänkande, jag vet – man skulle nästan haft lite magiska förmågor själv och trollat bort honom till Antarktis).

Huvudrollsinnehavarna åsido (och vi får inte glömma alla stora och små biroller för till största delen känns helt onödiga), gillar jag stilen filmen är gjord i. Nora Ephron, ett välkänt namn för alla som älskar ”Sömnlös i Seattle” – och de är nog inte få – har ansträngt sig för att tillföra filmen den charm jag antar att den gamla tv-serien var begåvad med. Musiken är som tagen ur en gammal komediklassiker, och effekterna är medvetet simpla och enkla. Ett exempel är när Isabel, istället för att byta om som Sabrina tonårshäxan med ett sväng med trollspöt, går in i en garderob och kommer ut sekunden senare i helt nya paltor. Det är gammaldags och det är charmigt. Tyvärr också hemskt ointressant och sällan kul.

”En förtrollad romans” är varken så förtrollad eller speciellt romantisk. Den kan på sin höjd kallas småcharmig, men även om det räckte för tv-publiken på 60-talet så tror jag dagens biobesökare kräver mer.