En katt i Paris 2010

Sedan mordet på hennes pappa har den lilla flickan Zoé slutat prata. Mamma Jeanne är poliskommissarie och fullkomligt uppslukad av att fånga förövaren, storskurken Victor Costa, som i sin tur är full färd med att planera århundradets konststöld. Zoé får istället söka tröst hos familjekatten Dino som på kattmaner gör sitt bästa för att trösta matte: genom att släpa hem små ödlor som han har dödat. Men Dino lever ett dubbelliv. Om nätterna ackompanjerar han nämligen den skicklige gentlemannatjuven Nico på dennes smygräder över Paris taktoppar. En natt följer Zoé efter sin katt, och rätt vad det är har hon korsat vägar med ingen mindre än Victor Costa själv. Med Nico och Dinos hjälp gäller det nu att undkomma Costa och hans följe av ärkedumma underhuggare, samtidigt som Jeanne tar upp jakten på sitt håll. Ett ovanligt charmigt äventyr följer.

Sin medvetna retroestetik till trots känns ”En katt i Paris” väldigt litet som en stilövning. I den mån den utger sig för att vara ett traditionellt och hederligt alternativ till 3D-orgier à la Pixar och jättarna gör den det snarare med uppriktig berättarglädje och osviklig känsla för atmosfär – som om tiden stått stilla sedan sextiotalet. Känslorna får lika mycket plats som själva historien, liksom humorn balanseras fint med äventyrselementen. Även om en skurk ska infångas så får tittaren en fin inblick i Zoés relation till sin mamma, och Dino står för det bästa tecknade kattporträtt jag har sett (möjligtvis med undantag för katten Gustaf i seriestrippsform). 

Bäst beskrivs den här filmen som en finare sortens barnbok som har kommit till liv, en som rymmer både ett äventyr av klassiskt snitt för de små och bilder som är vackra och suggererande nog för att trollbinda även den vuxna publiken. De obligatoriska blinkningarna till populärkulturen är subtila och kräver full uppmärksamhet från eventuella småbarnsföräldrar, som i den händelse de tar med sina småglin på den här filmen - och det bör man alltså göra - dock bara får en dryg timmes respit från vardagsslitet.

Den korta längden på sjuttio minuter utgör också den enda negativa aspekten av ”En katt i Paris”, som vilar lugnt och tryggt i en fin tradition av franskt barnfilmsberättande. Möjligtvis blir gangsterbossen Victor Costa i sina vredesutbrott stundtals aningen för häftig för de minsta. Kanske kan man som förälder då trösta sitt gråtande barn med att den elaka gubben ändå bara var i 2D och påminna om Jar Jar Binks från Star Wars-franchisen och allt vad han står för? Jämfört med sådana superkommersiella marknadskrafter ter sig denna lilla tecknade pärla som ett fint, ja, franskt då, vin. För hela familjen.