En komikers uppväxt 2019
Synopsis
Tolvårige Juha Lindström är klassens clown i förorten Sävbyholm på 70-talet. Att vara rolig är det enda sättet för honom att bli bekräftad på och han gör allt för att passa in i den sociala hackordningen i skolan. Genom Juha får vi lära känna hans mamma Ritva, pappa Bengt, lillasyster Marianne och klasskamraterna förstås: bästa vännen Jenny, som Juha skäms för, den mobbade hackkycklingen Thomas som har en galen tysk mamma, och de elaka Lennart och Stefan.
Info
Originaltitel
En komikers uppväxt
Biopremiär
11 oktober 2019
DVD-premiär
24 februari 2020
Digitalpremiär
10 februari 2020
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
SF Studios
Åldersgräns
11 år
Längd
Rapp, rolig och rörande barndomsskildring
"En komikers uppväxt" är emellanåt väldigt underhållande, men den gör också ont att se. Filmen handlar om hur barndomens oskyldiga misstag kan påverka oss långt in i vuxenlivet. Johan Rheborg gör sitt livs roll, och Gardells manus och Sekersöz regi är en vinnande kombination.
Någon gång på mellanstadiet eller högstadiet fick vi läsa "En komikers uppväxt" i skolan. I samma veva rullade man in tjock-tv:n i klassrummet för att visa oss SVT-serien från 1992, med Björn Kjellman. Jag antar att fröken Ulla hade en idé om att temat om mobbning och utanförskap skulle tala till oss kids, kanske lära oss något. Jag minns inte om det hade någon större påverkan på våra små liv, men jag glömmer iallafall inte min första kontakt med Jonas Gardell. Den där råa humorn som blandas med nattsvart mörker på ett så genialt sätt. Vid slutscenerna var inte ett öga torrt.
Och inte för att uppmuntra till remakes, men när det nu är dags för en sällsynt svensk nyinspelning, är det tur att just detta historia är den som ska återberättas.
Nutidsscenerna i "En komikers uppväxt" har uppdaterats till nutid (2019-ish) medan barndomsskildringen är kvar i 1970-talet och den fiktiva småstaden Sävbyholm. "Paradiset på jorden" enligt stadens slogan. Fråga Juha Lindström och han håller antagligen inte med.
Juha är tolv och har tagit på sig rollen som klassens clown. Han är alltid först upp med handen på roliga timmen för att leverera högst opassande skämt. Granntjejen Jenny och hackkycklingen Thomas är hans närmaste vänner, men Juha dumpar dem så fort de coola killarna närmar sig. För han vill egentligen tillhöra det populära gänget. För de som är annorlunda eller svaga får känna på knytnävar.
40 år senare är Juha Lindström är en folkkär och framgångsrik komiker som spelar för utsålda hus i Stockholm varje kväll. "Gå framåt, vänd dig inte om" är hans ledord. Och även om föreställningen skildrar hans uppväxt, har han egentligen aldrig vågat ta itu med vissa jobbiga händelser i tonåren. Men när gamle klasskamraten Stefan (Jakob Eklund) knackar på i logen, rivs gamla sår upp igen.
Två parallella historier vävs samman och vi kastas mellan vuxen ångest och skolgårdsdrama. Vuxne Juha spelas av Johan Rheborg, som guidad av "Dröm vidare"-regissören Rojda Sekersöz gör sitt livs bästa prestation på bioduken. Det handlar inte så mycket om en käck ståuppare, hans Juha är snarare ängslig och uppenbart tyngd av minnen från förr. Men Rheborg är en biroll i filmen som egentligen handlar om Juhas uppväxt. Det är framför allt flashbacks till 70-talet som är grundpelaren - lika underhållande som obehagliga skänker de värme och tyngd åt historien.
I de här scenerna är tonen annorlunda. Jonas Gardell (som skrivit manus utefter sin egna bok) får oss att skratta så man kiknar, innan han hugger en kniv i magen och vrider om. Ingen svensk författare bemästrar den där balansen som han. Humor och obekväm igenkänning går hand i hand genom 70-talets Sävbyholm, en håla som Juha flydde ifrån så fort han fick chansen.
Loke Hellberg ("Krig") som tolvårige Juha bär upp filmen på sina axlar, och till sin hjälp har han en helt strålande, ung ensemble. Från de populära tjejerna med ögonskugga till de mobbande killarna på sina cyklar, ingen tillåts bli en platt kliché - även om det hade varit så enkelt. Man längtar inte tillbaks till skolåren direkt.
Samtidigt skildras alla vuxna som excentriska figurer, gärna med en cigg i handen och en bitter attityd. Klara Zimmergren är den smygsupande skolfröken, Ulla Skoog en hånfull gympalärare och Maria Sid spelar den kedjerökande finska morsan med ett arsenal av svordomar. Kanske är det så Juha ser dem och minns dem - som karikatyrer ur en av sina serietidningar, långt ifrån de vuxna förebilder som ett barn behöver.
Värt att nämna är också ett oklanderligt återskapat 70-tal, där såväl scenografi (Teresa Beale) som kostym (Kicki Ilander) gör magi. De klär in filmen i ett nostalgiskt skimmer, men under ytan finns den där unkna småstadsatmosfären som kväver alla drömmar och framtidshopp.
Kombinera "Sune" med "Låt den rätte komma in" och få en dramakomedi där skrattet fastnar i halsen. "En komikers uppväxt" är en film som obarmhärtigt får en att blicka inåt och bakåt, och fundera över vem man själv var när man växte upp. En barnfilm med stort allvar, eller en vuxenfilm om bitterljuv nostalgi? Den pratar om utanförskap, mobbning och att vilja passa in bland de tuffa killarna. Den påminner om hur grymma barn kan vara när vuxna inte ser eller vägrar se. Den handlar om den förlorade oskulden och vikten av att se sig själv i spegeln och konfrontera sitt förflutna.
Det gör inget om du läst boken, sett tv-serien och vet vad som ska hända. För det här är en gripande och oerhört stark berättelse, magiskt bra fångad av en skicklig regissör och med Guldbagge-värdiga prestationer. Detta kan mycket väl vara årets bästa svenska film.
Och inte för att uppmuntra till remakes, men när det nu är dags för en sällsynt svensk nyinspelning, är det tur att just detta historia är den som ska återberättas.
Nutidsscenerna i "En komikers uppväxt" har uppdaterats till nutid (2019-ish) medan barndomsskildringen är kvar i 1970-talet och den fiktiva småstaden Sävbyholm. "Paradiset på jorden" enligt stadens slogan. Fråga Juha Lindström och han håller antagligen inte med.
Juha är tolv och har tagit på sig rollen som klassens clown. Han är alltid först upp med handen på roliga timmen för att leverera högst opassande skämt. Granntjejen Jenny och hackkycklingen Thomas är hans närmaste vänner, men Juha dumpar dem så fort de coola killarna närmar sig. För han vill egentligen tillhöra det populära gänget. För de som är annorlunda eller svaga får känna på knytnävar.
40 år senare är Juha Lindström är en folkkär och framgångsrik komiker som spelar för utsålda hus i Stockholm varje kväll. "Gå framåt, vänd dig inte om" är hans ledord. Och även om föreställningen skildrar hans uppväxt, har han egentligen aldrig vågat ta itu med vissa jobbiga händelser i tonåren. Men när gamle klasskamraten Stefan (Jakob Eklund) knackar på i logen, rivs gamla sår upp igen.
Två parallella historier vävs samman och vi kastas mellan vuxen ångest och skolgårdsdrama. Vuxne Juha spelas av Johan Rheborg, som guidad av "Dröm vidare"-regissören Rojda Sekersöz gör sitt livs bästa prestation på bioduken. Det handlar inte så mycket om en käck ståuppare, hans Juha är snarare ängslig och uppenbart tyngd av minnen från förr. Men Rheborg är en biroll i filmen som egentligen handlar om Juhas uppväxt. Det är framför allt flashbacks till 70-talet som är grundpelaren - lika underhållande som obehagliga skänker de värme och tyngd åt historien.
I de här scenerna är tonen annorlunda. Jonas Gardell (som skrivit manus utefter sin egna bok) får oss att skratta så man kiknar, innan han hugger en kniv i magen och vrider om. Ingen svensk författare bemästrar den där balansen som han. Humor och obekväm igenkänning går hand i hand genom 70-talets Sävbyholm, en håla som Juha flydde ifrån så fort han fick chansen.
Loke Hellberg ("Krig") som tolvårige Juha bär upp filmen på sina axlar, och till sin hjälp har han en helt strålande, ung ensemble. Från de populära tjejerna med ögonskugga till de mobbande killarna på sina cyklar, ingen tillåts bli en platt kliché - även om det hade varit så enkelt. Man längtar inte tillbaks till skolåren direkt.
Samtidigt skildras alla vuxna som excentriska figurer, gärna med en cigg i handen och en bitter attityd. Klara Zimmergren är den smygsupande skolfröken, Ulla Skoog en hånfull gympalärare och Maria Sid spelar den kedjerökande finska morsan med ett arsenal av svordomar. Kanske är det så Juha ser dem och minns dem - som karikatyrer ur en av sina serietidningar, långt ifrån de vuxna förebilder som ett barn behöver.
Värt att nämna är också ett oklanderligt återskapat 70-tal, där såväl scenografi (Teresa Beale) som kostym (Kicki Ilander) gör magi. De klär in filmen i ett nostalgiskt skimmer, men under ytan finns den där unkna småstadsatmosfären som kväver alla drömmar och framtidshopp.
Kombinera "Sune" med "Låt den rätte komma in" och få en dramakomedi där skrattet fastnar i halsen. "En komikers uppväxt" är en film som obarmhärtigt får en att blicka inåt och bakåt, och fundera över vem man själv var när man växte upp. En barnfilm med stort allvar, eller en vuxenfilm om bitterljuv nostalgi? Den pratar om utanförskap, mobbning och att vilja passa in bland de tuffa killarna. Den påminner om hur grymma barn kan vara när vuxna inte ser eller vägrar se. Den handlar om den förlorade oskulden och vikten av att se sig själv i spegeln och konfrontera sitt förflutna.
Det gör inget om du läst boken, sett tv-serien och vet vad som ska hända. För det här är en gripande och oerhört stark berättelse, magiskt bra fångad av en skicklig regissör och med Guldbagge-värdiga prestationer. Detta kan mycket väl vara årets bästa svenska film.
| 6 september 2019 22:15 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (2)
Väldigt tankeväckande. Vem var jag i skolan? Hade vi några Tomas i klassen? Hade vi några Stefan och Lennart. Skoltiden var rätt tuff för många och barn kan vara jävligt elaka...
Jonas Gardells roman “En Komikers Uppväxt” har för första gången blivit långfilm. Jag har varit och sett filmen och ska med denna recension tala om vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.
Tolvårige Juha Lindström (Loke Hellberg) är klassens clown i förorten Sävbyholm på 70-talet. Att vara rolig är det enda sättet för honom att bli bekräftad på och han gör allt han kan för att passa in i den sociala hackordning som råder i skolan. Genom Juha får vi lära känna hans mamma Ritva, pappa Bengt, lillasyster Marianne och klasskamraterna förstås: bästa vännen Jenny, som har ett fult hårspänne i sitt stripiga hår och som Juha skäms för, den mobbade hackkycklingen Thomas som har en galen tysk mamma, och de elaka Lennart och Stefan. Juha gör allt i sin makt för att bli en del av gruppen, sviker till och med de enda som varit lojala med honom i alla lägen Jenny och Thomas, men bjuds bara in när de andra vill. Den vuxne Juha (Johan Rheborg) är en hyllad nationellt känd komiker. Hans föreställning En komikers uppväxt spelas för utsålda hus i Stockholm. Kväll efter kväll gör han sig redo för att bjuda publiken på de hemska och dråpliga historierna från hans egen uppväxt. En kväll blir han kontaktad av en av killarna från sin mellanstadieklass vilket får honom att återvända till Sävbyholm för att börja göra upp med sitt förflutna.
Jag har inte läst Jonas Gardells bok som filmen är baserad på. Däremot har jag sett miniserien som gick på SVT år 1992. Så den filmatiseringen är min relation till storyn och mycket är sig likt ifrån den tv-versionen. Den största skillnaden är att filmens huvudkaraktär Juha har uppnått en högre ålder som vuxen. I tv-versionen spelades han av en ung Björn Kjellman och nu spelas han av Johan Rehborg. Samt så är den delen av historien förflyttad till vårt nutida 2000-tal. Men filmen fokus ligger på 70-talet och Juhas tragiska barndom I det Sävbyholm som han har försökt fly ifrån. Delarna ifrån barndomen följer ganska exakt stroryn ifrån tv-versionen. De är träffsäkert återskapade med 70-tals nostalgi i kläder och musik. Och de där skolåren fyllda av mobbing och strävan efter att komma in I rätt kompisgäng känns lika ångestladdade och hemska att bevittna denna gång om inte värre. Alla barnskådisarna är dessutom bättre än I 90-tals versionen och kontrasten mellan humor och vemod är mer påtaglig. Maria Sid som Juhas mamma och Ulla Skoog som hans gymnastiklärare står för mycket av den humor som känns som en frisk fläkt I det mörka. Och Loke Hellberg som spelar unga Juha gör sina roliga timmen skämt bättre och roligare än David Boati som gestaltade den karaktären I originalet.
När övergångqarna sker till nutid så bjuds det som sagt på fler överraskningar I filmens handling. Björn Kjellmans version av vuxna Juha tyckte jag att kändes som en omogen snorvalp som man inte direkt fick empati för. Han försökte inte direkt att göra upp med sitt förflutna vilket Johan Rheborgs nya version däremot gjorde. Det fokuseras dessutom mer på vem Juha har blivit som vuxen än på de sketcher han framför vilket jag tyckte gav mer tyngd åt filmen. Man får därmed en tydligare bild av en man som föröker att vara en annan person än den han en gång var, men har svårt för det för att han har oupplklarade saker i sitt förflutna.
Jag tycker sammanfattningsvis att filmen “En Komikers Uppväxt” var mycket bra. Jonas Gardell har verkligen talang för att skildra mörka historier med en lagoom balans av humor. Det har man även sett prov på i “Torka aldrig tårar utan handskar”. Det enda som jag har att klaga på var att slutet kom så abrupt. Det fanns vissa historier ifrån Juhas barndom som inte blev utredda. Exempelvis fick man inte veta vad som hände med hans barndomvän Jenny. Men annas var allt till min belåtenhet. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg.
Andra kritiker (3)
"Det känns som tiden har stått stilla i den nya långfilmsversionen som känns stum och trög trots den gripande historien."