En ny flickvän 2014

Det börjar lovande. Suggestiv filmmusik och elegant foto ramar in berättelsen om två unga flickor, Claire och Laura, som svär att förbli vänner och vaka över varandra så länge de lever. Sedan följer ett montage som visar hur flickorna blir unga kvinnor, träffar varsin man och gifter sig. Laura föder en dotter. Men så händer det som inte får hända. Laura blir sjuk och dör. Claire är ensam kvar i livet. Hon är förkrossad, men tänker inte svika sitt löfte: hon ska vaka över Lauras dotter och man. Vad hon inte anar är att det kommer att förändra hennes liv.

Redan i det inledande montaget märks det att regissör Ozon inte vet när det är nog, utan överlastar varje scen med darrande stråkar, dramatiska inzoomningar och laddade överspel. Det är stundtals riktigt dåligt, och det här är ändå bara i filmens första kvart. Ett problem som ska hålla i sig filmen igenom. 

Snart får vi stifta bekantskap med filmens egentliga huvudroll: änklingen David (Romain Duris) som nu är ensam kvar med sin och Lauras lilla dotter. David har en egenhet: han gillar att klä sig i kvinnokläder och hans frus död gör att han går allt djupare in i sin alternativa persona Virginia.

"En ny flickvän" kretsar kring Claire (Anaïs Demoustier) och Davids vänskap och den senares identitet. Allt placerat i en vacker men steril fransk överklassmiljö. Visst finns här scener som fungerar, men de är få och utspridda. Demoustiers tolkning av Claire är till en början plågsamt tafatt och överspelad även om hon växer in i rollen allt eftersom. Romain Duris gör bättre ifrån sig, speciellt som den kvinnliga versionen av sig själv: Virginia. Problemet är snarare att hans rollfigur är en ganska oberäknelig och stundtals osympatisk figur. 

Men den största skulden måste falla på regissören François Ozons axlar. Det är han som låter flera scener (bland annat en plågsamt övertydlig middagsscen) tangera Bullen-filmsnivå. I filmens avslutande akt regnar klyschorna i allt snabbare tempo och en sjukhusscen som förmodat ska vara en hjärtesnörpande föreställning, blir istället en skrattretande fånig sådan. 

Visst finns det lovvärda ambitioner med en film om en mans kamp för att få klä sig och identifiera sig som en kvinna. Och ibland lyckas någon sorts vettig poäng frigöra sig från Ozons sentimentala brevfilms-klet.  Men det räcker inte på långa vägar för att rädda den här underkokta franska soppan till film.