En öm kyss 2004

Låt inte filmens titel vilseleda er att den här filmen är ett rosaskimrande kuttrasju för flickrummen. "En öm kyss" är en film som smeker för att sedan plötsligt bita till oväntat. Det hela handlar om den unge pakistanske mannen Casim som möter den unga katolska kvinnan Roisin varvid den föväntade romantiken mellan de tu utvecklas alltmedan omgivningen lägger allt vildsintare kilar i kärleksmaskineriet med hjälp av hela den klassiska armadan av kulturell oförsonlighet. Casims familj är förvisso stolta över sin ende son – men vill lik förbaskat arrangera hans äktenskap till varje pris. Roisins arbetsgivare är förvisso mycket nöjda med hennes insats som lärare på den katolska skolan – men kan inte acceptera att hon ”lever i synd” med en icke-katolik. Det nystartade förhållandet genomlider mardrömslika strapatser mellan omgångarna av vackra, och genuint erotiska och underhållande sexscener. Frågan som regissör Loach ställer sig är om det hela är värt det – kan man begära att en aldrig så passionerad kärlek kan överleva den sortens uppslitande prövningar? Nerven i scenerna av misstro och förtvivlan mellan två älskande pulserar starkt av närvaro och trovärdighet – vilket är den fantastiska Eva Birthistles förtjänst. Hennes persona är så naturlig och självklar att den besätter duken fullkomligt med den olyckliga bieffekten att de andras insatser blir till skuggfigurer.

Filmens egentliga huvudperson är dock Casim (Atta Yaqub) som framstår som ganska så blek och konturlös brevid Birthistles strålglans. Det är en svår balansgång för manuset att påvisa hans initiala dubbelmoral utan att framställa honom som en ryggradslös vekling som vänder kappan efter vinden när han förbjuder sin lillasyster Tahara att gå på hans klubb uppsminkad medan han själv har ett förhållande med en vit kvinna i lönndom. En av filmens vassaste och intressantare scener visar hur hon konfronterar honom med hans egen dubbelmoral och det är något jag gärna hade sett följas upp. Det hela rinner tyvärr ut i sanden när Casim slutligen tar steget att välja Roisin före sin kontrollerande familj. Synd på ett så pass brännbart ämne. "En öm kyss" kan med fördel ses som ett slags socialreportage över en kärlekshistoria snarare än den blandning mellan "East is East" och socialt och politiskt engagerade dramer Loach vanligtvis gör. Att ens våga ställa frågan om en kärlek med osäker framtid är värd att offra såväl familj som kulturell gemenskap för är att våga sticka ut hakan långt. Tyvärr blev snålblåsten från de existentialistiska isvindarna lite väl hård för att förhindra filmen att plana ut mot det förväntade slutet komplett med faderns hysteriska våldsutbrott. Att muslimska män är kontrollerande, dogmatiska och rätt så ömkliga patriarker har vi som betraktat film vid det här laget förstått. Nästa gång vill jag se en film som skildrar ett multietniskt samhälle där konflikterna som serveras är lite mindre uppenbara och inte dras in i fällan att urarta i dråplighet. Det vore även trevligt att se den manlige huvudpersonen visa mer av sina behag – i film efter film exponeras kvinnan först och främst som en slags projektion för regissörens fantasier. Slutligen känns det ändå bra att se en film där de skildrade pakistanierna spelas av äkta muslimer – alltför ofta har någon svartmuskig europé fått fylla ut den sortens roll. Såväl Sadia Khan och Ghizala Avan gör så mycket de kan med sina små roller medan Ahmas Riaz lyckas få fram den underliggande desperationen hos sin rädde patriark som sprungits ifrån av tidens strömningar. Shabana Bakhsh i rollen som Tahara är en stor talang som bådar gott för framtiden – man inser hennes mod när man läser att hon stod på sig mot teamet och vägrade att ha på sig en kort kjol i discoscenen. Loach har kanske inte castat någon briljant karaktärsskådis i rollen som Casim, men han ska ha all cred för att killen är äkta vara och fått chansen att visa vad han går för trots brist på erfarenhet.