En skön historia 1940

Tracy Lord (Katharine Hepburn) är en av två döttrar i en rik överklassfamilj i Philadelphia. När hon för andra gången ska gifta sig, vill hon undvika allt vad journalister och skvallerpress heter. Hon vet inte att skvallertidningen Spy Magazine har fått tag i ett saftigt scoop om hennes far, som under en New York-vistelse ska ha varit otrogen med en dansös. Det vet däremot hennes före detta man, C.K. Dexter Haven (Cary Grant). I ett försök att upprätthålla familjen Lords ära lovar han Spys chefredaktör att de ska få göra ett exklusivt reportage från Tracys bröllop, genom att smussla in en reporter (James Stewart) och en fotograf (Ruth Hussey) i familjen Lords hem. Komplikationer uppstår när familjen fattar misstankar mot journalisterna och bestämmer sig för att spela med i planen. Men är Tracys och hennes fästmans relation tillräckligt stark för att klara av ett sådant skådespel? Är det inte egentligen Dexter, eller rent utav reportern Macaulay Connor, som hon egentligen borde vara med?

Filmen bygger på en pjäs med samma namn, skriven och uppsatt året innan filmen. Rollen som Tracy Lord var redan i pjäsen skriven för Katharine Hepburn, som spelade rollen på Broadway mot bland annat Joseph Cotten. Pjäsen blev en succé, och återinförde Hepburn på filmstjärnehimlen efter några år av filmfloppar, de så kallade "box office poison"-åren.

Även filmen blev en stor succé, och det är ingen tvekan om att Hepburn är som gjord för rollen som Tracy Lord. Med sin självsäkra och stolta framtoning utstrålar hon just den grad av gudomlighet kombinerad med sårbarhet som rollen kräver. Hon går från att vara lyckligt ovetandes om omvärlden, instängd i sin värld av lyx och rikedom, till att inse att hon kanske inte alls vet exakt vad hon vill ha i livet, och att det hon tidigare värderat kanske inte alls är så värdefullt som hon trott.

Hepburns komiska timing och fysiska spelstil kommer till sin fulla rätt i denna screwball-komedi. Annars är det James Stewart som journalisten-som-egentligen-vill-vara-författare Macaulay Connor som står för mycket av humorn med sitt bittra förakt för överklassen. Med sina kvicka, spydiga kommentarer och sin indignation över att ha behövt ta sig an ett så tarvligt uppdrag som att bevaka ett överklassbröllop blir han snabbt den mest sympatiske och behjärtansvärda karaktären i filmen. När han i Tracy finner någon som kan ge honom svar på tal börjar ordvitsarna hagla och den språkliga akrobatiken är ett rent nöje att försöka följa. Och det är bäst att lyssna noga för att hänga med i svängarna.

Cary Grant spelar en för honom ovanligt seriös och tillbakadragen roll, långt ifrån sin vanliga spelevink som inte räds att dratta på ändan. C.K. Dexter Haven har istället en mer jordnära attityd, den ständiga gentlemannen som hellre låter andra ta plats. Med sin nedtonade humor och sitt subtila minspel blir han en perfekt kontrast till James Stewarts yviga och uppspelta karaktär. Den till stora delar improviserade scenen då Connor besöker Dexter på fyllan och Dexter med ett roat uttryck tålmodigt iakttar Connor medan han försöker berätta sitt ärende hör till en av de bäst spelade scenerna i filmhistorien. Så fick James Stewart också en Oscar för bästa skådespelare för sin roll som Macaulay Connor.

Även Ruth Hussey, i rollen som fotografen tillika Connors outtalade flickvän, gör mycket för att filmen blir så rolig som den är. Som den person som känner Connor allra bäst och därmed också kan sätta honom på plats är hon ovärderlig både för filmens värme och för dess humor. Att hennes namn idag inte är ens hälften så känt som de övriga skådespelarnas är synd och skam.

Trots att filmen är baserad på en pjäs blir den aldrig sådär statisk och styltig som många sådana filmer kan bli. Även om det finns en del långa scener, där tonvikten liksom inom teatern ligger på dialogen, ser man även till att utnyttja filmmediets specifika kvaliteter. De olika scenerna varierar mellan platser på ett sätt som inte är möjligt inom teatern, och även inom varje enskild scen är kameran rörlig och utnyttjar den dynamik som skapas av variationen mellan närbilder och helbilder. Tempot hålls dessutom högt och levande genom den snabba, underfundiga dialogen.

"En skön historia" är betydligt mycket mer än så - den är en perfekt historia, och en perfekt film.