En smak av livet 2003

Tillhör du den skaran som hellre frestas av europeiska livsöden än amerikansk fiktion? Om du i helgen hellre besöker 50-talets Konstantinopel än möter John Constantine (va fyndig man kan vara då…!), kan nog grekiska ”En smak av livet” vara helt rätt film för dig.

För grekerna i allmänhet - och familjen Iakovides i synnerhet - är mat en av livets viktigaste ingredienser. Det tillagas massvis med utsökta måltider till både fest som vardag, och när man inte äter så pratar man alldeles säkert om mat. Med stor fascination smyger lille Fanis omkring i farfaderns kryddbod, och memorerar de råd och tips som denne ger till sina kunder. En kund som Fanis mer än gärna ser fram emot att träffa om dagarna är jämnåriga Saime, som han är kär i.

Trots att familjen är greker till ursprung är de sedan länge bosatta i Konstantinopel (numera Istanbul) i grannlandet Turkiet. Det politiska läget länderna emellan blir allt mer spänt, vilket leder till att samtliga grekiska medborgare – inklusive Fanis far – blir deporterade. Fanis har inget annat val än att följa med till Grekland, som för honom är ett helt nytt land. Farfadern lovar att de snart ska ses igen, och Saime ska följa med. Då ska hon dansa för honom och han laga mat åt henne. Unge Fanis börjar allt mer experimentera i köket till föräldrarnas både fasa och förtjusning. Åratal av smygintresse för både kryddor och matlagning gör honom snart till en fullfjädrad mästerkock, trots den unga åldern. Men tiden går, och både farfar och Saime lyser med sin frånvaro. Kommer de någonsin att ses igen?

”En smak av livet” är troligen den första grekiska film jag någonsin ser, och vad passar då inte bättre än ett Oscarsbidrag? Nu blev den inte nominerad men det är inte svårt att se varför grekerna utnämnde just denna film till sin bästa. Här finns alla ingredienser som krävs för en riktigt god dramafilm – en man som tänker tillbaka på sin barndom, fint foto och trevlig musik som visserligen inte imponerar särskilt men ändå bidrar till filmens stämning, lyckliga och olyckliga känslor av alla slag i perfekt balans – regissören låter aldrig humorn eller sorgen få övertaget, vilket blir till en lättsmält historia för alla.

Alla duktiga filmskapare vet också vikten av metaforiska budskap för att snärja en publik – inte speciellt nyskapande men väldigt ofta använt i denna typ av filmer – Kay Pollak hade i sin ”Så som i himmelen” många kopplingar till just himlen och änglar, och i ”En smak av livet” refererar Tassos Boulmetis ofta till livet i de dialoger där karaktärerna talar om kryddor och mat. Det enda jag har emot filmen är kärlekshistorien mellan de två barnen, som inte kan vara äldre än 8. Ok, det är sött och gulligt, men med handen på hjärtat, inte speciellt realistiskt. Synd att man då låter en så stor del av filmen vila på just den storyn.