En sommar utöver det vanliga 2024

Filmen handlar om två juveltjuvar, en far (Lucien) och hans vuxne son (Paolo), som är på flykt undan polisen. De snubblar av en händelse in i en turistbuss med ett gäng från ett gruppboende, som ska iväg på semester. För att inte sticka ut låtsas sonen i duon vara den nye funktionsvarierade killen Sylvain, medan pappan utger sig för att vara hans assistent. Planen är att de ska stanna med sällskapet, tills de kommer på ett sätt att framgångsrikt fly.

 

De två smälter väl in i sitt nya sammanhang och den medföljande personalen köper läget, medan ett par killar ur sällskapet inte är lika lättlurade och genomskådar charaden. De lovar dock att inte avslöja något mot lite gentjänster.

 

Ansatsen skulle kunna falla platt på många sätt, men långfilmsdebuterande regissören, tillika filmens manusförfattare Artus lyckas tack vare sin omsorg över karaktärerna skapa en berättelse som känns både autentisk och hjärtlig. Han spelar själv Paulo/Sylvain och gör även det med oftast stor trovärdighet. Men framförallt får han amatörskådespelarna med olika funktionsvariationer att övertyga och gestalta en riktigt rörande bredd av uttryck och känslor.

 

Även om intrigen med juvelkuppen och flykten från polisen är rätt så larvig, så andas manuset på många andra håll en välkommen originalitet. Det belyser dels det ofta förbisedda engagemanget hos alla dem som arbetar med och för personer med olika funktionsnedsättningar, men ger dessutom en röst till funkisarna själva. Här får dessa fina människor - med det lilla extra, utrymme att dela med sig av sina livserfarenheter och lidanden, men också sin humor. Det blir ofta väldigt roligt och vi skrattar mycket, men aldrig åt, utan med dem. Och inte sällan är det då åt bristerna hos de påstått "normala", vilket piggar upp.

 

Bakom de här till synes ”simplare” människorna döljer sig komplexa öden och personligheter, med samma önskningar, sorger och lustar som alla vi andra har. Till exempel är Arnaud förälskad i vännen Marie, men vet inte hur han ska berätta det för henne. Vi får också veta att Marie fortfarande sörjer sin döda mor och inte har kommit över avvisandet från sin pappa. Det är i dessa stunder, när vi får se bakom de ofta leende anletena, som filmen verkligen berör. De många färgstarka karaktärerna är utan tvekan hjärtat i detta. Berättelsen tar dem på allvar, men låter dem också ha roligt. Väldigt roligt. Manuset tvekar inte att utmana politiskt inkorrekta klichéer, för att bara lite senare ta udden av dem genom att alltid ge sista skrattet till dem som andra kanske annars skrattar åt.

 

Kriminalhistorien som filmen på sätt och vis började med slutar i en relativt tröttsam konfrontation som varit förutsägbar från start. Finalen blir därför rätt moraliserande och osannolik. Det finns stort potential i filmen för att bjuda på en mer nyanserad syn på inkludering, och det är synd att det inte sker. Samtidigt hade det möjligen skett på bekostnad av den skönt lättsamma tonen och tillgängligheten som nu får breda ut sig.

 

Även om filmen har ett par sekvenser som inte direkt tillför något till intrigen, kompenseras dessa av det fina inkluderande budskapet. Men också av glädjen som framförallt den fina skaran av icke-professionella skådespelare sprider.

 

”En sommar utöver det vanliga” har utan tvekan hjärtat på rätta stället och filmen förmedlar budskapet om tolerans och förbehållslös vänskap rättframt, men utan förmaningar. Att både pappa Lucien och sonen Paulo tack vare dessa nya möten lär sig om vad som är viktigt i livet kan kännas väl klyschigt, men är samtidig också väldigt fint. Trots vissa invändningar på vägen kan jag mot slutet inte låta bli att fälla några tårar av glädje och renodlat mys.