En vampyrs bekännelse 1994

Kullerstenen nött av trötta fötters jakt på en nattlig älskogsromans. Svepande långa kåpor drar skuggorna efter sig och bleka herrar förföljer sina trånande kärleksoffer i hopp om en sista dans. Ljussättningen är barockt kontrastfull under skräckteatrarnas era i Paris. Bortsett från Stagnelius ”Näcken” förförs jag sällan av poesi. Likväl är ”En vampyrs bekännelse” ett perfekt stycke trollbindande vers och den idealiserade drömmen om ett scoop realiseras för evigt via journalisten Daniel. 

För den som finner blåställ och verktygsbälte sexigt kan det vara svårt att förstå oss som faller för den androgyna vampyren så som Anne Rice låtit gestalta den. Hennes humaniserade och känslostyrda vampyrer var ett första steg mot dagens blodsugande vegetarianer.

Men till skillnad från nutida vampyrförfattare som Stephenie Meyer och L.J. Smith ville Anne Rice med sina böcker belysa den eventuella tragiken i att leva för evigt. Vågen av valpiga vampyrromanser har tyvärr dränkt denna intressanta frågeställning i saftiga triangeldramer och visst är det orealistiskt att dessa världsvana varelser skulle finna det givande att gå på skolbalen för 20:e året i rad. (Även om jag ibland också är en sucker för flottiga kärleksberättelser i high school-tappning.) Men förutom några undantag som ”Only Lovers Left Alive” behövs det 90-tal för att genren, förutom den rätta dekadenta dramatiken, också ska vara påkostad med stora skådespelarnamn som Brad Pitt, Tom Cruise, Christian Slater och Kristen Dunst. 

Vi befinner oss i ett dunkelt, rökigt hotellrum. Utanför fönstret är staden i ständig rörelse, ljus som flackar, bilar på väg - ett konstant föränderligt San Francisco. Journalisten Daniel sätter igång bandspelaren i spänd förväntan på vad hans mystiska intervjuoffer ska berätta. ”Should we begin when I was born to darkness?” 

Louis är en 200 år gammal vampyr som delar med sig av sin livsresa, från slavplantagen i söder till skräckteatrarna i Paris och tillbaka till ett sockerdoftande 80-talets New Orleans. En klassisk generationsberättelse, men från en ensam mans perspektiv. ”En vampyrs bekännelse” är långt ifrån en young adult-film och det poetiska ligger inte i kärleken mellan två hormonstinna tonåringar utan mellan en vampyr och hans skapare. Den visar desperationen i ett evigt sökande efter en fadersgestalt och det svåra i att frigöra sig från densamma och gå sin egen väg. 

Louis är begravd i mörker och självutplåning efter sin familjs bortgång och bjuder (ofri)villigt in Lestat i sitt liv. Bilden målas upp av hans skapare som en kärlekstörstande, hårt festande partyprins och naturligtvis blir han besviken när det visar sig att Louis finner den nyvunna monstrositeten motbjudande snarare än mäktig. Likt ett stilleben kan ”En vampyrs bekännelse” tyckas tråkigt vid första anblick, men man fascineras av hantverket och tankeverksamheten som ligger bakom den perfekta kompositionen och förundras över hur väl vampyren tagit klivet från kallblodig mördare till en kännande individ.

Eftersom fokus är på humaniseringen rättfärdigas också avsaknaden av action. Istället för blodiga massaker gestaltas dödskyssen snarare som ett tidigt pornografiskt fotografi där åskådaren får skymta en slank ankel. Den är lätt sensuellt men man anar viss frustration. Fotot följer det mörka temat och jag hinner sakna dagsljuset innan eftertexterna rullar. De olika verserna följs av klassiska musikstycken vilket bidrar till filmens tidlöshet. Först med sista scenen hörs en modern poplåt, ett diskret meddelande om att deras historia ännu inte är till enda. De är dessa genomtänkta sammansättningar som gör att det märks att det är Anne Rice själv som skrivit filmmanuset.

Om du inte uppskattar högtravande dialog, tunga trämöbler och volanger i äggskalsfärg, om du föredrar att vampyrer klär sig i skinnbyxor och går på cheerleaderbrudars 16-årsfest istället för att bära venetianska masker och botanisera på bordeller ska du inte se ”En vampyrs bekännelse.” Men för er som finner det vackra i problematiseringen av vampyrkonceptet se hit. För tack vare Annes förmänskligande av vampyren visas dess gåva – evigt liv - också som den förbannelse det kan vara. Oceaner av tid i ensamhet i en värld där havet inte längre färgas blått av solskenet utan enbart återspeglar nattens mörker. 

Det är inte sista gången jag låter mig förföras.