Encanto 2021

Spanskans ”encanto” betyder både förtrollning och förtjusning – magi och att man är trollbunden av något eller någon. Och visst blir man charmad av historien om Maribel och hennes magiska familj – Disneys animerade musikal om en magisk småstad som utspelar sig helt och hållet i en latinamerikansk miljö.

 

Alla i familjen Madrigal har fått unika magiska gåvor. Alla utom Maribel, det grå fåret som blev utan. Medan hennes ena syster Luisa kan lyfta hela hus och hennes andra syster kan få blommor att täcka varje hörn av huset är hennes lott att se på undren från sidan – stolt över sin brokiga släkt men längtande efter den magiska gemenskapen. En Madrigal är någon med magiska förmågor ändå sedan mormor Almas tid – grundaren av Encantos magiska by som fått det ljus som är den lilla stadens sanna mirakel.

 

Trots det är Maribel en hjälpsam tjej med karaktär och gott humör – men tanken på att hon är till last för sin familj finns i bakhuvudet och ställs på sin spets vid nästa dörröppningsceremoni – den tid i en familjemedlems liv då någon är mogen nog att få sina magiska krafter genom att bokstavligen öppna dörren mot sin magiska framtid. Ceremonin för familjens minsting Antonio går strålande – på ytan. Men bakom kulisserna står mer på spel – Madrigals magiska ljus, källan till deras förtrollade tillvaro håller på att försvagas och magin är hotad – och Maribel verkar ensam om att se saken. Förmågor eller inte – Maribel bestämmer sig att bli den som räddar magin och byns framtid.

 

Disneys nya animerade utspelar sig i Colombia men det hade i ärlighetens namn kunna vara vilket latinamerikanskt land som helst – bortom karaktärernas namn, hudton och kläder är det inget som visar att vi är någon annanstans än magins rike. Allt är färggrant och prunkande – den skyddade magiska staden, dess invånare och mest av allt – Casa Madrigal, familjens hus som ständigt interagerar med den talrika familjen och har sitt eget skiftande stämningsläge.

 

Disney har gjort ett bra val med filmens röstskådisar som  alla är talanger med rötter från latin och centralamerika - precis som sig bör! De svenska talangerna (Sandra Kassman som Mirabel, Rennie Miro som Bruno med flera) gör ett bra arbete men för den vuxna publiken ger det en extra dimension att kunna höra Stephanie Beatriz John Leguizamo och Diane Guerreros välbekanta stämmor.

 

Broadways eget hyllade underbarn Lin Manuel Miranda som tidigare gjort ”Moana” har komponerat Encantos livfulla sånger. Filmens musikalnummer springer ut i fyrverkerier av ögongodis och underverk av animerad koordination men här finns ingen framtida klassiker. Det bästa spåret enligt mig är Luisas – ett spännande nummer där filmen ballar ut på bästa möjliga sätt när den Herkulesstarka systern ur sig pressen inombords och perspektiv byts och förskjuts varannan sekund.

 

I slutändan inser Maribel att de fantastiska krafterna som gör hennes äldre systrar så speciella och avundsvärda är dem till börda – den mysiga familjesagan ges åtminstone lite allvar i grunden. Men idyllen är aldrig hotad någon längre stund och filmens många dans och musikalnummer är upplyftande kaskader av färger, former och uttryck.

 

Jag hade gärna velat se mer sånt, men samtidigt är filmen tydligt anpassad för att kunna ses av familjens minsta. Det mesta är tryggt och säkert, filmens få hotfulla ögonblick sveps snabbt förbi och de utlovade sarkastiska vuxenskämten i trailern (”din superkraft kanske är att leva i förnekelse”) stannar liksom där. Här är inte så mycket som behöver gå över huvudet på familjens minstingar. Disney har inte heller mist sin förkärlek för i grunden sedelärande budskap. Att filmens 90 minuter leder till insikten att den största magin är kärleksfulla familjeband lär inte få någon att trilla av stolarna av förvåning.

 

Handlingen med den (nåja, inte särskilt) utstötta underdogen har vi alltså sett förut och i ärlighetens namn är filmens många familjemedlemmar inte så fasansfullt spännande – bortsett från Maribel, den allvarsamma matriarken Alma som håller ihop klabbet och den underhållande Luisa är det en rätt anonym samling magiska kusiner, mostrar och farbröder som mest finns där för att göra ”sin grej”- oavsett om det är formskiftning eller superhörsel.

 

Mer minnesvärd är självaste Casa Madrigal – det levande hus som stjäl showen genom att ständigt reagera på händelser och personer. Detta stora, besjälade hus rymmer alla uttryck, varje expressiv men uttryckslös gestalt och rymmer dem alla som en stor varm filt. Encanto!