Ender's Game 2013

Den litterära förlagan till rymdmilitärspektaklet "Ender's Game" är rekommenderad läsning för den amerikanska marinkåren och återfinns på deras "Professional Reading List". Mot den bakgrunden är det lättare att förstå varför filmen, där en supersmart pojke ska drillas till överbefälhavare för den intergalaktiska rymdflottan och rädda jorden från elaka insekter (det är alltid insekter!), har en sådan utstuderat pedagogisk ton. Varje gång Ender bemästrar någon ny strategisk manöver eller gör en avgörande moralisk insikt upprepar han med gravallvarlig stämma vad han har lärt sig som en liten välprogrammerad robot. Den här didaktiska och övertydliga hållningen blir rätt fort uttjatad, särskilt eftersom filmen är fullständigt humorbefriad och i stort sett bara utspelar sig på träningsfaciliteten i fråga.

Jag pratar då om medveten humor från filmskaparnas sida - när Ben Kingsley plötsligt dyker upp med maoritatueringar i ansiktet och gormar på en jättekonstig dialekt rycker det lite i mungiporna, men då fnissar man alltså åt och inte med regissören Gavin Hood. Det är egentligen mycket märkligt att man har valt den vägen och ansträngt sig för att aldrig låta publiken få de där små ögonblicken av humoristisk igenkänning i ett superkommersiellt would be-Harry Potter-projekt av den här typen. Det är som att man litar på att utslitna klyschor om krig och karaktärsutveckling ska räcka som universell garant för en framgångsrik biljettförsäljning.

En annan märklig sak är att det aldrig riktigt framgår varför Ender i egenskap av presumtiv frälsare är så viktig. Det kanske illustreras tydligare i boken exakt vad hans egenart består i, här får man mest lita på försäkran från Harrison Fords trötte general som verkar tvångsmässigt övertygad om att kriget omöjligen kan vinnas utan denne gänglige yngling. Fords karaktär är en butter realist som vet att ändamålen helgar medlen och att anfall är bästa försvar. När Ender käftar emot visar det på att han har en mänsklig och empatisk sida som lirar bredvid den beräknande kyligheten, och det är ju också bra. Grabben kan liksom inte riktigt förlora!

"Krig är inget dataspel!" vrålar Ben Kingsley på den där oerhört märkliga dialekten. Men i en sådan här film, där krigsföringen avgörs på plattskärmar och i gigantiska simulationskammare är det ju exakt vad det är, precis som verklighetens drönare också är datorspel för den som styr dem. Sent i "Ender's Game" kommer en vändning som fördjupar och komplicerar temat om moral och krigsetik, och ifrågasätter den rigida uppdelning i ett "vi" och ett "dem" som ju är en förutsättning för att väpnade konflikter ska bedrivas överhuvudtaget.

Men vid det laget har man alltså redan gått på boot camp i två timmar med ett gäng mekaniska och präktiga tonåringar som hasplar ur sig fraser som låter som Dr. Phil om han hade blivit värnpliktspsykolog istället.
Så det är en dyrköpt läxa, det här med att krig är dumt.