Enys Men 2022

Folkskräck (”folk horror”) är en subgenre inom skräckfilmen som använder sig av folklore och liksom det moderna, omdebatterade begreppet ”elevated horror” mer metaforer och symbolism snarare än blodiga mord och skrämseleffekter. ”Folk horror” sattes på kartan med kultfilmen ”Dödlig skörd” (senare ökänt nyinspelad som ”The Wicker Man” med Nicolas Cage) och fick en comeback med titlar som ”The Witch” och ”Midsommar”.

 

Denna typen av film lär med sitt ofta snigelliknande tempo och förvirrande mystisk knappast tillfredsställa blodtörstiga fans av konventionell skräck. Men för de på rätt humör så har genren erbjudit en rad sevärda, tänkvärda och spännande titlar, inklusive de tidigare nämnda.

 

Med det sagt så finns det en hårfin gräns mellan att undvika övertydlighet i sin film och rentav tråka ut sin publik med intetsägande nonsens som endast kan analyseras med en högfärdig filmsnobbs förstoringsglas. Här vandrar brittiska filmskaparens Mark Jenkins (hyllade ”Bait”) andra långfilm inom den senare kategorin. Den både utmanar tittaren att plocka upp de små ledtrådarna i historien - och hålla sig vaken.

 

Filmen utspelar sig 1973 på en nästintill obebodd ö på korniska kusten (”Enys men” betyder ”Stone Island” på korniska) där en volontär (Mary Woodvine, TV-serien ”EastEnders”) befinner sig för att observera växtlivet. Allteftersom börjar frutikoslav (en form av lavsvamp) växa på både blommor och kvinnans kropp, och vad som är verklighet eller mardröm blir alltmer otydligt.

 

”Enys Men” är typen av experimentell konstfilm med lite eller ingen dialog, som upprepar samma scen gång på gång med små eller inga skillnader. Nästan inget händer eller sägs. Ingen musik. Ingen förklaring. En utmaning i att analysera ett nästan tomt ark men lika mycket i att inte somna.

 

Det finns något beundransvärt och ädelt i att göra något bisarrt och annorlunda som detta, och filmat på 16mm så är det väldigt läckert med övertygande 1970-talsfärger. Men samtidigt liknar det även en överambitiös, pretentiös skolfilm vars subtila, symboliska bilder är menade att leda till en analytisk debatt efteråt. Men det är så plågsamt långsamt och publikföraktande att man blir mest irriterad och frustrerad. Sällan har jag velat lämna en biosalong så hastigt efteråt (och detta såg att gälla även många av de andra i salongen).

 

En film uppenbarligen gjord för en väldigt smal målgrupp, den typen av konstfanatiker som kan stirra på en helvit tavla i timmar för att finna symboler om livet och döden. Tillhör du den gruppen kan du säkert utvinna något i den här folkskräckisen men andra bör se upp - om du inte är i behov av effektiv sömnmedicin.