Epic Movie 2007

De är inte många, men det finns en handfull personer jag skulle vilja se försvinna från jordens yta. *Poff!* säger det, och så är de borta. Sverigedemokraterna, och alla som fick för sig att rösta på dem, är några såna. Jason Friedberg och Aaron Seltzer har också en given plats på listan. Ingen skulle sakna dem, några skulle möjligen förundras över det plötsliga försvinnandet, men raskt återgå till sitt igen då de skulle inse att världen faktiskt blivit en lite, lite bättre plats att leva på.

Friedberg och Seltzer, oftare kallade ”två av de sex författarna till ’Scary Movie’” (som om det skulle vara något positivt!), som förpestade min tillvaro förra året med horribla romkomparodin ”Date Movie” har fått fortsatt förtroende att driva med Hollywoods storfilmer. Det här gången med betoning på stor: mutanter, pirater och ”Da Vinci-koden”, alla fjolårets blockbusters får sig en känga eller två.

”Epic Movie” använder ”Berättelsen om Narnia” som grund, fast landet heter Gnarnia - av juridiska skäl, som faunen säger. Hit hittar fyra föräldralösa efter att ha rymt från psykopaten Willy Wonkas chokladfabrik, och hamnar mitt i ett episkt krig mellan gott och ont. Mer ska jag inte berätta, jag kunde nog inte det ens om jag ville. Någon handling att tala om finns ju vanligtvis inte i dessa oftast hopplösa, alltid intelligensbefriade ”… Movie”-filmer.

Receptet är alltid detsamma: 1) välj en genre att skoja med. 2) Sno grundstoryn från en av de viktigare filmerna i denna genre. 3) Krydda den med scener och karaktärer från alla filmer du kommer på, och ändra namnen något (White Bitch, Jack Swallows…). 4) Referera så mycket det bara går till aktuella kändisar och MTV-program. 5) Släng in Carmen Electra. Färdig!

Det ligger förvånansvärt lite jobb bakom en film som denna, och personregin är så gott som obefintlig. Många scener lider av dåligt tempo och en brist på komisk timing, vilket inte gör ”Epic Movie” till en höjdarparodi - oavsett vad landets fjortisar säger. Och när skämten sinar, börjar folk slå på varann. Det blir många blåtiror mot slutet.

Samtidigt var den inte fullt det aprilskämt jag befarat. För erkänn att det låter rätt lockande med storfilmsparodier? Filmen lyckas hålla sig på en uthärdlig nivå eftersom det aldrig är långt till nästa scen och en ny film att driva med. Och svärdträningen på Hogwarts eller användningen av hopplösa body doubles, utan några som helst likheter med skådespelarna, är några av filmens få lyckade skämt.

Det gör visserligen inte att jag ser fram emot nästa mästerverk av Friedberg och Seltzer. Men vi kan nog lugnt gissa att de är tillbaka med en ny ”Movie” lagom till nästa år. Lika säkert som att den här rullen hittar sin publik oavsett mina varningar.