Equals 2015

Drake Doremus, regissören bakom de snillrikt strukturerade kärlekshistorierna ”Like Crazy” och ”Breathe In”, är tillbaka med en ny berättelse om omöjlig kärlek. Men denna gång har han tagit sig från de jordnära berättelserna som legat grund i sina tidigare filmer och rört sig in på ett mer futuristiskt plan. Hans nya film ”Equals” utspelar sig i en framtid där känslor nästintill blivit utraderade ur det mänskliga medvetandet. Upptäckt av känsloutspel behandlas som ett cancerbesked och de som får denna ”sjukdom” tas snabbt om hand.

Människans fokus i denna krassa framtidstillvaro är att utforska så stora delar av universum som möjligt för att finna svar på de frågor som ännu inte kunnat kartläggas. Berättelsen följer Silas (Nicholas Hoult) som jobbar på anläggningen Atmos där han har i uppdrag att illustrera de beskrivningar som ges till honom från dessa forskningsuppdrag. Det må låta luddigt – och det är det – men jobbet i sig har egentligen ingen större betydelse för den berättelse som Doremus målar upp.

Det är först när Silas börjar känna något inom sig själv som han aldrig har känt förut, och samtidigt märker att en av hans kollegor Nia (Kristen Stewart) också visar tecken på något som inte faller in i den uttryckslösa ramen, som saker och ting börjar bli intressant. Rädd för sin egen hälsa anmäler han sig själv till den överordnade makten The Collective och blir diagnostiserad för steg ett i det som kallas SOS (Switched-On-Syndrome). Men samtidigt är han nyfiken på att utforska alla dessa nya känslor som dyker upp – framför allt de som riktas mot den mystiska Nia. Silas livsinsikt blir början på en ytterst omvälvande kärlekshistoria som Doremus fångar med absoluta träffsäkerhet.

Med bländande estetik och enormt skådespel från de båda huvudrollsinnehavarna fångas verkligen den där bombastiska känslan av att uppleva ett helt fyrverkeri inombords genom att bara röra någon annans hand. Med kort skärpedjup skapas en oerhört intimitet i fotot som ytterligare förhöjer den där kittlande kärlekskänslan. De vita, sterila framtidsmiljöerna är sådär härligt futuristiska samtidigt som de fungerar perfekt som återgivning för den uttryckslöshet som finns i detta framtida samhälle. Och när Doremus sedan börjar leka med färgkompositioner når vi ytterligare en nivå där det visuella spelet blir en ljuvlig bakgrund för parets kärlekshistoria. 

Båda huvudrollsinnehavarna är som sagt fantastiskt fina i sina roller, och Kristen Stewart gör nog sin bästa filmprestation hittills. Återhållsamheten med den sprudlande kärleken kokande under dem fångas eminent av de två aktörerna och samspelet är på högsta nivå. Doremus har alltid fått ut det bästa ur sina skådespelare och ”Equals” är inget undantag. Att få inhopp av bland annat Guy Pearce (som gjorde huvudrollen i regissörens förra film) och Jacki Weaver gör inte saken sämre.

Hans bas i verkligheten och att koppla kärlekens bestyr med vardagliga problem har alltid varit Doremus starka sida. Men här bevisar han att han kan skildra det briljant även i en totalt påhittad verklighet. Tillsammans med manusförfattaren Nathan Parker har de skapat en värld som drar influenser från allt från Kurt Wimmers actiondystopi ”Equilibrium” och Michael Bays ”The Island” till Shakespeares klassiker ”Romeo och Julia”. Det må låta absurt – men det är en udda kombination som fungerar fenomenalt bra.

För det här är tveklöst en av de mest emotionellt fängslande kärlekshistorierna på länge. Både osäkerheten kring och den totala hängivelsen till kärlekens kraft gör ”Equals” till en unik skildring av såväl den första kärleken som den äkta kärleken. Alla beståndsdelar är helt på topp och det är svårt att inte göra något annat än att tacka och buga inför Drake Doremus.