Spiderhead 2022

Det här är en film om starka känslor. Det är nämligen sådana som det experimenteras med på Spiderhead kriminalvårdsanstalt och forskningsscenter. Fångarna utsätts frivilligt för experiment med droger som påverkar dem emotionellt och de studeras som försöksdjur bakom glas av anstaltens ledare Steve (Chris Hemsworth). Vår huvudprotagonist är fången Jeff (Miles Teller). Det är han som står i fokus för de tester som sker och vet lika lite som oss tittare om vad målet för forskningen är. Mitt i allt detta finns en varmt mänsklig relation mellan Jeff och medfången Lizzy (Jurnee Smollett) som välbehövlig motpol till filmens i övrigt kemiskt framkallade känslouttryck.

 

Klaustrofobi möter mystik i den suggestiva atmosfären. Filmen bygger skickligt upp den intensiva spänningen desto längre den pågår. Den stressar inte handlingen framåt. Syftet med experimenten presenteras inte på länge för tittaren, vilket skapar en genuin känsla av obehag utan att man kan sätta fingret på vad som egentligen är obehagligt. Karaktärerna är från början ytligt skildrade, men det känns i det här fallet som ett medvetet grepp av manusförfattaren. Gradvis smyger sig mörkret på. Karaktärernas inre demoner kommer fram mer och mer. Det här handlar trots allt om fångar som begått grova brott så det finns mycket att plocka fram ur deras trasiga psyken och skuldtyngda samveten.

 

Filmens miljöer är lika mycket kliniskt kalla som de är hemtrevliga. Den varma delen av inredningen känns dock hela tiden skapad för att manipulera fångarnas hjärnor till att känna en falsk känsla av trygghet. Utanför byggnaden finns vacker havsutsikt som skarp kontrast. De visuella nyanserna fascinerar filmen igenom. Trots den påträngande hotfullheten så är det här ändå en elegant och snyggt fotograferad filmupplevelse. Ljussättningen hittar helt rätt i alla scener och miljöer.

 

Skådespelet är väldigt bra av alla framför kameran. Teller går i sin roll igenom hela känsloregistret. Han gör det med små, men effektiva, utryck på det sätt som bara riktigt bra skådespelare kan göra det. Hemsworth imponerar stort i sin roll som manipulativ forskare. Man vet inte för en sekund av filmen var man har honom och när man tror man greppat vem Steve är så tappar man direkt greppet igen. Han gör lika charmigt som kyligt psykopatiskt intryck. Publiken blir lika manipulerad av honom som hans testpersoner blir. Det är främst Chris prestation som lägger grunden till filmens psykologiska spänning. Hans samspel med Teller är dessutom intensivt och hela tiden trovärdigt. Detsamma gäller samspelet mellan Teller och Smollett.

 

Manuset är för ovanlighetens skull totalt oförutsägbart. Man anar inte ens var nästa scen ska ta vägen. Det blandar psykologisk thriller med vetenskaplig kyla. På det slänger det in doser av både svart och mer lättsam komedi i mixen. Blandningen av olika känslolägen och de plötsliga växlingarna mellan dem passar berättelsen perfekt. Forskningen som skildras i berättelsen går ju ut på att utsätta försökspersonerna för ständigt olika känslor i varje experiment. Filmen experimenterar helt enkelt med publiken på samma sätt.

 

"Spiderhead" känns som en träffande och djupt kritisk kommentar till psykofarmakaindustrin. Det antyds att experimenten ska skapa en bättre värld på kemiskt sätt. Det gör den till tänkvärd förutom att den är en lyckad thriller. Den är inte i nivå med David Cronenbergs medicin-, teknik- och vetenskapskritiska filmer, men den är ändå väldigt sevärd.